När man sänker bidrag och socialförsäkringar, sjunker lägstalönerna. Det sätter i sin tur 
press nedåt på lönerna strax ovanför lägstalönerna. Det sänker köpkraften och skatteintäkterna. När skatten minskar, måste offentlig sektor friställa. När offentlig sektor och dess personals köpkraft minskar, minskar konsumtionen av den privata sektorns varor och tjänster. Då måste de privata arbetsgivarna också friställa personal. Vilket leder till att skatteintäkterna ytterligare minskar. Så var lågkonjunkturen startad av snålheten mot vanligt folk.
En borgerlig invändning kunde vara att sänkta bidrag får folk att söka jobb de annars varit för fina för. Min invändning är att kontrollsystemen är så bra att folk ändå tvingas ta jobb om det finns några. Sedan har vi sedan 90-talet en eftersträvan efter en jämviktsarbetslöshet på 5 % för att hålla nere inflationen. När så många som 5 % får sänkta socialförsäkringar och bidrag så sätter detta igång den köpkraftsförstörande lågkonjunkturspiralen. Alliansen har ju försökt med denna politik sedan 2006 och resultatet är skyhög arbetslöshet, sjunkande löner och lågkonjunktur nästan hela tiden.
Även om man har en politik för full sysselsättning, finns det ändå alltid tillräckligt många som uppbär socialförsäkringar eller bidrag som pensionärer och sjukskrivna för att en sänkning av deras ersättningar skulle skapa en lågkonjunktur.
Dessutom är en hög a-kassa i ett samhälle med full sysselsättning men med blandekonomi av yttersta vikt för att inte en lågkonjunktur ska förvärras av för låga sociala försäkringar som ger lågkonjunkturen ytterligare sänkt köpkraft.
Sist men inte minst strider för stora inkomstskillnader mellan de arbetande och dem som inte kan arbeta mot ett sunt jämlikhets- och solidaritetsideal.