I det borgerliga drömsamhället råder enorma rikedomsskillnader. Det finns ingen fri skola, vård eller omsorg att tala om. Alla får jobba extremt hårt tack vare en avreglerad arbetsrätt.
Det är lätt att förlora jobbet och det råder en stor arbetslöshet med låga ersättningsnivåer i a-kassan om ens några. Hyrorna är maximerade och standarden ofta bristfällig. Det är svårt för många men särskilt för låginkomsttagarna att få råd till nöjen. Många jobb är farliga och arbetsmiljön dålig. Det är belagt med dyra avgifter att studera på universitetet vilket gör att 97 % av studenterna kommer från den övre medelklassens och överklassens hem.
Växthuseffekten skenar iväg och vi har oftare katastrofväder som drabbar de fattigaste hårdast.
De flesta sjuka och/eller funktionsnedsatta hänvisas till hemlöshet och tiggeri. Det krävs välgörenhet från familj eller ideell sektor för att få hjälp när man är i nöd.
Arbetslösheten är hög för att hålla nere arbetarnas löner och villkor. Detta leder till minskande vinster för kapitalägarna då det fattiga folkflertalet inte förmår hålla det ekonomiska kretsloppet igång. Lågkonjunkturerna är många och djupa. Det finns nämligen inte någon större offentlig sektor att hålla uppe köpkraften under ekonomiska kriser.
Den borgerliga utopin innebär obegränsad frihet för kapitalägarna och ger alla andra frihet mellan att arbeta ihjäl sig och svälta.
Detta antisamhälle uppstår inte genast, men det är dit borgarna vill på sikt.