Offentliga organisationer styr svenska folket politiskt. Vi, med staten eller kommunerna som ägare, kan påverka styrelsernas arbete. Vi kan kräva insyn. Vi kan bestämma över hur organisationen skall utvecklas. En fördel med offentlig sektor är att staten/kommunerna kan bestämma över om ökade resurser ska gå till personal och/eller verksamheter. I privata välfärdsföretag styr ägarna själva över om de skall ta ut ökade resurser som vinst eller inte. Därför är det av yttersta vikt hur ägandet av olika organisationer och företag ser ut.
Den klassiska fördelningen mellan privat och offentlig verksamhet i Sverige på 1980-talet tjänar som en god utgångspunkt för en vidare diskussion om lämplig gränssättning mellan privat och offentligt. Hur skapar man vinster inom vården? Genom lägre bemanning eller lägre löner. Hur skapar man vinster inom skolan? Genom lägre bemanning eller lägre löner. Järnvägen och annan infrastruktur då? De flesta svenskar inser nog behovet av statlig samordning och kontroll där. Även elproduktionen är ett sådant område: medborgarna kan inte välja bort tjänsten och behoven är relativt lätta att förutse. Detta kallas inom nationalekonomin för naturliga monopol.
Bostäder är ett annat tydligt exempel. Vi håller på att få en finanskris som kan kraftigt sänka välfärden då priserna på bostadsrätter och villor skuldsätter människor och en bostadsbubbla är i vardande. Lägg därtill de ändlösa köerna till hyresrätter och alla svartkontrakt. Hyrorna för nya lägenheter är dessutom mycket höga.
Högern försöker påstå att ägandefrågan saknar betydelse. Förutom bristen på folkligt inflytande. Förutom att vinsten måste komma någonstans ifrån. Högern är väl inte särskilt förtjust i ekonomisk demokrati, helt enkelt.