I Sverige sätts lönerna genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter: fack och arbetsgivare. Ju starkare facken blir ju bättre förhandlingsläge har löntagarna. I dessa tider med Kommunals bristande respekt för medlemmarnas pengar och kritik mot vissa fackförbunds svaga medlemsengagemang är det viktigt att komma ihåg en sak: fackförbunden, partierna till vänster om mitten och folkrörelserna byggde ett samhälle som blev ett av de ekonomiskt mest jämlika i världen.
Det är rimligt att högljutt protestera om ett fackförbund missköter sig. Om ledningen skor sig. Om medlemmarna inte tas på allvar. Skandaler skall dras fram i ljuset. Men, utan facken står sig löntagarna slätt. Unionens ordförande Martin Linder skriver i Kollega nr. 2 2016, s. 72:
”Den fackliga idén bygger på att det alltid kommer att råda en maktobalans mellan arbetsgivare och anställda, och att vi behöver gå samman för att skapa en balans i den ojämlikheten./…/Det är bra att medlemmarna granskar och gräver. Vi i facket ska tåla en granskning. Med maktpositioner följer också ett särskilt ansvar för att inte bara göra det som är lagligt, utan också det som är lämpligt.”
Fackförbunden arbetar för att stärka löntagarnas rättigheter. Både under, mellan och efter riksdagsvalen. Här finns en gyllene möjlighet för den som vill påverka arbetslivet till det bättre, året om.