Är du en del av medelklassen och känner att ditt jobb inte riktigt gör någon skillnad? Oroa dig inte, du är inte ensam i den känslan. Men här kommer något som kanske får dig att tänka om.
Vi har hört att en del experter anser att det är dags för medelklassen att omvärdera sin roll i samhället. Även Stina Pettersson delar denna syn i sin ledare 7 juni 2023 ”Stina Pettersson
Tydliga tecken på funktionell dumhet”. Enligt professor Mats Alvesson, som är expert på organisationsteori, kan en rejäl tankeställare vara på sin plats. Han menar att medelklassen lider av vad han kallar ”funktionell dumhet”. Det handlar om att medelklassen inte vågar ifrågasätta sina egna jobb och dess egentliga syfte. Även vänstertänkaren David Graeber ifrågasätter i sin bok ”Bullshit Jobs : En Teori” om vi har behov av tjänstemännen inom medelklassen.
Medelklassen hjälper mot maktkoncentration
Medelklassens existens är faktiskt av största vikt för att upprätthålla en rättvis och jämlik samhällsstruktur. Makten får inte allt mer hamna hos det yttersta toppskiktet inom staten och kapitalet. Det är dags att vi tar ställning och erkänner det värde och den betydelse som också medelklassen tillför.
Medelklassen ger folket ovärderlig kunskap och kompetens inom en mängd områden. Genom sina yrken och karriärer bidrar akademikerna till samhället på olika sätt. Men medelklassen mera behöver reformera sig. Tjänstemännen måste betydligt mer arbeta utifrån sociala och gröna faktorer, samt respektera den enskilda människans rätt till frihet. Vi kan inte tillåta att arbetarnas och medelklassens arbete bara gynnar den yttersta eliten, för det skulle underminera vår demokrati och jämlikhet.
Stina Pettersson säger att medelklassen inte längre behövs, att deras jobb är meningslösa i dagens samhälle. Men det är ett farligt resonemang som kan leda till att låg- och medelinkomsttagare i stort sett bara hänvisas till att bli proletärer, totalt underkastade storkapitalets maktspel. Vi kan inte tillåta att det sker. Samhället behöver medelklassens närvaro och inflytande för att gräsrötterna inte bara skall bli leksaker i händerna på en maktelit.
Kritiken mot medelklassen kommer samtidigt med riskabel teknik
Teknologiska framsteg som AI och robotteknologi hotar att ersätta många medelklasstjänster. Men folket får inte vara passiva åskådare och överlämna alla beslut till det yttersta toppskiktet. Medelklassen har en viktig roll att spela i att humanisera och kontrollera maktens toppskikt.
Samhället behöver en mängd akademikeryrken. Lärare och forskare som förmedlar kunskap och driver fram utvecklingen. Sjuksköterskor, lärare, biologer, kemister, ingenjörer och en mängd andra är också oerhört viktiga. Kommunikatörer är avgörande för att hantera den digitala eran på ett effektivt sätt. Vi behöver också de som organiserar arbetet på ett effektivt sätt, samtidigt som vi kräver att arbetsvillkoren är humana för alla.
Reformera medelklassen
Samtidigt måste medelklassen själv genomgå förändring. Tjänstemännen behöver mer av en källkritisk helhetssyn och allmänbildning för att förstå och agera utifrån samhällets, folkens och världens ekologiska och biologiska behov. Medelklassen får inte fastna i specialiseringens djungel och förlora blicken för helheten.
Men låt oss inte blunda för det verkliga hotet mot jämlikheten. Det är inte medelklassen som utgör problemet. Vi bör rikta vår maktkritik mot det yttersta toppskiktet inom staten och kapitalet, där den verkliga maktkoncentrationen finns. Det är vinstkraven från the 1 % som ställer till det. Inte medelklassen. Arbetare och medelklass får inte låta sig spelas ut mot varandra. Vi förtjänar alla goda arbetsvillkor och en rättvis fördelning av makt och resurser.
Vill samhället att fler ska välja bort karriären. då får vi ge alla, särskilt de mest maktlösa yrkena, bättre och mer jämlika villkor, löner och meningsfullhet. Det är dock naivt och farligt att tro att vi inte behöver en medelklass. Sedan håller vi på att exportera många industrijobb till utvecklingsländer. Vad blir det då kvar för arbeten om även tjänstemannapositionerna sko bort?
Så låt oss enas och kämpa för att bevara arbetarnas och medelklassens betydelse och rättigheter. Tillsammans har vi makten att påverka och förändra. Gräsrötterna ska inte vara åskådare i sitt eget samhälle, utan avancera och kräva en rättvis och balanserad värld för oss alla. Arbetare och tjänstemän är grundstenarna som håller samhället samman.
Andra inlägg:
Svenska lönerna 30 procent för låga – Järnhårda lönelagen levererar
Frihet, jämlikhet och bra arbeten åt alla behövs om de rödgröna ska få makten igen
Men vad är medelklassen egentligen?
Katalys rapport no 59 Klasstrukturen i Sverige räknar så här:
Socioekonomiska klasser Procent
Ej facklärda arbetare 19,8
Facklärda arbetare 17,5
Lägre tjänstemän 12
Summa Arbetarklass 49,3
Mellantjänstemän 23,2
Högre tjänstemän 17,9
Företagare 9,6
Totalt 100
Vilken av dom här grupperna räknas som ”medelklass” i din text?
Det rimligaste svaret är mellantjänstemän – men dom har problemet att företräda överheten inför arbetarna, dvs sitta ett par snäpp upp i en hierarki. Vilket gör dom lite svårbehandlade. Dom måste välja vem dom vill solidarisera sig med. Uppåt eller neråt.
Förvisso kan det vara klokt att ha en politik gentemot dom.
Liksom mot andra. Gruppen företagare rymmer ju både småbönder och familjen Rausing. Som knappast har samma intressen i stort.
Till och med kapitalister i den stora skalan har olika intressen. De som har sin identitet i produktion har knappast samma intressen som dom som lever av att mjölka resurser ur det ekonomiska kretsloppet via fondhantering eller fastighetsägande. Så även gentemot dom bör man ha en flexibel politik tycker jag.
Din uppdelning av socialgrupperna är helt ok. Jag menar att man bygger inte ett hållbart samhälle på att föra krig mot yrkesgrupper som fått sina tjänster via högre utbildning.
Det hjälper heller inte arbetarklassen på sikt att föra krig mot grupper med högre utbildning. Då finns det ingen möjlighet för lågutbildade att förbättra sin sociala position. Då blir vi alla slavar under Staten och Kapitalet.
Jag tycker inte heller det finns nån poäng i att föra krig mot yrkesgrupper. Man måste välja sina strider, så att man har en chans att vinna.
Dock anser jag (som själv väl hör till gruppen ”yrkesutbildade arbetare” alternativt ”lägre tjänstemän”) att man måste förhålla sig på nåt sätt som inte bara innebär okritiskt accepterande.
Det är t.ex. absolut nödvändigt att arbetarna har en möjlighet att tala i egen sak. Det går inte an att lämna över till ett skikt av ombudsmän och politologer att föra arbetarklassens talan. Det blir skevt även när dessa vill väl. Förmodligen måste man då föra ett litet krig mot dom för att få dom att lämna över. Ungefär som August Palm gjorde mot de ”arbetarvänliga liberalerna” på sin tid, dvs mot välgörenhetsborgerskapet.
Självklart behövs det en maktbalans mellan tjänstemän och arbetare, men för många ger det mer mening att bli tjänsteman än montör eller restaurangarbetare. Vi bör inte hylla när tjänstemannaarbeten försvinner och ersätts av låglönearbeten. Sedan skall arbetarna såklart kritisera hur makten utövas och arbetare bör också ha inflytande.
Vi skall ha så många tjänstemän och arbetare som behövs och alla är skyldiga att söka arbete när de är arbetslösa. Men vi bör inte glädjas åt om tjänstemannapositioner minskar och låglönearbeten ökar i antal.