I det offentliga Sverige pågår intensivt arbete med att balansera budgeten inför nästa år. Vi har hög inflation och förväntar oss lågkonjunktur. En varning utgår mot att göra för stora besparingar genom att dra ner på antalet kommunikatörer. Politiker och debattörer ifrågasätter ibland behovet av dessa, vilket ses som kortsiktigt och riskabelt för medborgarnas delaktighet i samhället.
Kommunikatörer i offentlig sektor är demokratiarbetare. De säkerställer att medborgarna har tillgång till nödvändig information för att vara aktiva samhällsmedlemmar. Rollen för våra kommunikatörer är avgörande för att förklara och kommunicera politiska beslut, regler och förväntningar till allmänheten. Att dra ner på antalet kommunikatörer kan underminera demokratin och förtroendet mellan det offentliga och medborgarna. Detta förtroende är särskilt viktigt i tider av kris och förändring.
Två ledare för Sveriges kommunikatörer, Johanna Lindell och Caroline Thunved, framhäver i Dagens Arena vikten av kommunikatörer som en grundpelare för att upprätthålla tillit och transparens inom det offentliga och för att främja medborgarnas engagemang och delaktighet i samhället. De betonar också att kommunikation är avgörande för demokratins hälsa och att det är viktigt att beslutsfattare inser kommunikatörens roll som en nyckelfaktor för att upprätthålla medborgarnas förtroende i det offentliga.
Läs mer i Dagens Arena.
👍👍
<3
Det är väl lite ömsom med det. Jag har själv arbetat som kommunikatör. Och kommunikatörer arbetar för den organisation som har anställt dom. Om den organisationen har demokratiska mål är det väl ok, om inte kan inga kommunikatörer göra något åt det.
Och jag har inga illusioner om demokratiska strävanden hos den svenska staten. Den har, i åtminstone tretti år och oavsett politisk majoritet, arbetat för att öka ojämlikheten, att stärka kapitalet på arbetarnas bekostnad, och att centralisera makten.
Kommunikatörer som avlönas av denna stat kan bara arbeta för att dessa mål ska fortsätta att gälla.
Vi måste inse att 30-40-50-60-70-talens relativt hyggliga stat inte längre existerar.
Myndigheternas kommunikatörer tror jag ändå behövs av funktionella skäl. Min erfarenhet som journalist och kommunikatör av olika massmedia är att offentliga kommunikatörer ofta ljuger mindre. Jag tror dock i dagens informationssamhälle att kommunikatörer behovs för att folk ska kunna röra sig rätt bland myndigheter och i samhället.
Jag säger inte att de inte har någon funktion. Tyvärr har funktionen blivit lite för stor. Det blir alldeles för mycket företagens, eller de statliga förvaltningarnas, version som gäller, eftersom det är dom som har pengar nog att avlöna kommunikatörer. Det vore bättre om nån opartisk instans stod för den slutliga versionen, den som kommer den allmänna publiken till del. T.ex. opartiska medier. Om det nu gick att ordna på något vis, det finns ju alltid dolda makthavare där också.
Ett problem att lösa, på väg till ett bättre samhälle.
Ju mer jag lär mig om media, så ser jag hur mycket de ljuger. Dagens Nyheter blåljuger ju om det finanspolitiska ramverket och om statliga underskott. Massmedia ljuger i stort om att ränta skulle ha någon effekt på dagens inflation. Det finns inga oberoende media utom hos de oppositionella media. Men jag tycker ändå att kommunikatörer har ett visst värde eftersom vi som medborgare behöver få reda på hur vi ska orientera oss i samhället.
Ja, det är där vi behöver fler kommunikatörer! Och kunnigare! Och bättre organiserade!
Kunskapskraven på kommunikatören måste minskas. Idag ska en och samma kommunikatör vara en hel reklam- och kommunikationsbyrå i en och samma person. Det är absurt.
Å andra sidan borde kommunikatören vara kunnig nog att inte vidarebefordra nonsens.
Men det du säger visar på problemet. För en kommunikatör som är anställd för att vidarebefordra chefens intressen finns det ingen skillnad mellan fakta och reklam.
Fast journalisterna och de vetenskapsmän som skriver om samhällshistoria med betoning på ekonomi ljuger ju som börstbindare i massmedia men vi behöver ju journalister och massmedia ändå.
Som George Monbiot skrev nånstans: Media ägs av miljardärer och vidarebefordrar sånt som miljardärerna vill ha vidarebefordrat.
Eller som dåvarande Miljöförbundets (numera Jordens Vänners) legendariska ordförande på 80-talet Björn Eriksson brukade säga: Media är i underhållningsbranschen och har ingen skyldighet att säga något som är viktigt eller sant.
Vi får skapa våra media själva. Som arbetarrörelsen på 1890-talet. Och betrakta både kommersiella/statliga media som irrelevanta, oavsett om de som arbetar där kallas journalister eller informatörer.
Om vi är duktig på det tvingas media skärpa sig för att inte framstå som idioter.