Mänskligheten har genom historien visat sig vara en neurodiversiv art, där hjärnorna fungerar på olika sätt. Detta är ingen olycka, utan kan vara en överlevnadsfördel. I svåra situationer blir människan mer flexibel när olika tankesätt och perspektiv möter varandra. Evolutionärt sett har mångfalden i hur människors kognitionsapparat fungerar varit en tillgång. Den kollektiva styrkan ligger i att ingen mänsklig hjärna kan täcka alla aspekter. Men tillsammans utgör olika hjärnor ett ekosystem av funktioner i samverkan. Många som skapat nya lösningar eller är konstnärer eller författare har ofta haft en hjärna som vi idag skulle gett någon form av diagnos.
Psykiskt unika kan lösa oväntade problem
The dawn of everything (2022) av David Graeber och David Wengrow belyser hur många olika kulturer tillåter den psykiskt unike att leva på sitt sätt ostörd när samhället fungerar som det ska. Men när ett paradigm slutar att fungera och en oväntad kris, rådfrågar man den psykiskt unike om nya sätt att förklara och lösa världens utmaningar på.
I kriser och utmaningar blir denna mångfald som sagt ännu mer betydelsefull. Människor med olika neurodivergenser kan erbjuda unika lösningar och perspektiv som kan vara avgörande för att övervinna svårigheter. Samhället, särskilt i kristider, kan dra nytta av att främja en miljö där olika sätt att tänka och agera inte bara tolereras utan också uppmuntras. Genom att omfamna och dra nytta av neurodiversitet kan mänskligheten öka sina möjligheter att lösa komplexa problem och skapa en hållbar framtid.
Filosofen Jonna Bornemark understryker vikten av att erkänna neurodiversitet och skapa ett samhälle som inkluderar olika sätt att tänka och uppleva. Hon påpekar att adhd och autism inte är sjukdomar utan en naturlig variation inom människoarten. Bornemark menar att den neurodiversa naturen av mänskligheten har varit en evolutionär fördel.
Samhället borde anpassa sig efter individen
Bornemark framhåller att det är problematiskt att samhället främst är utformat för neurotypiska och att personer som inte passar in måste söka stöd för att anpassa sig. Hon kritiserar även hur neuropsykiatriska diagnoser ofta ses som medicinska problem trots att de inte är sjukdomar.
I exemplet med autism betonar Bornemark att problemen inte ligger i autisten utan i samhällets bristande anpassning. Hon pekar på riskerna med att placera variationer i en medicinsk kontext och hur det kan leda till att autister upplever sig som problem som måste ”fixas”.
Bornemark diskuterar också konsekvenserna av den påtvingade självinsikten hos personer med neuropsykiatriska diagnoser. Hon lyfter fram svårigheter i skolan och påpekar att många mammor till barn med autism blir sjukskrivna på grund av utmattning, främst på grund av kampen med samhällets institutioner.
Avslutningsvis uppmanar Bornemark till att bredda samhället för att inkludera och odla särarter istället för att trycka ner dem. Hon understryker vikten av att ta till vara på hela människoartens rikedom, särskilt i en tid av osäkerhet och kriser.
Mer läsning:
Det neurotiska renlevnadssamhället
Normalt att inte alltid ha maxad lycka
Små förändringar i mer jämlika samhällen bra för längre, goda liv
Vad som är naturligt kan man ju tvista om. Jag är väl beredd att kalla s.k. adhd som en naturlig variation som inte behöver vara något problem i ett icke-industrialiserat samhälle utan i vissa fall kan vara en fördel, där. Men jag sätter nog gränsen vid autism som kan vara jäkligt besvärligt både för den som lider av det och för omgivningen.
Eftersom jag har arbetat på en funktionshinderorganisation har jag en viss erfarenhet. Autism är förvisso en samlingsbegrepp för en massa olika symptom, alltifrån vad som tidigare brukade kallas asperger (som inte behöver vara något problem alls) till mycket grava funktionsnedsättningar som beror på outvecklade nervfunktioner i hjärnan. Men det gemensamma är svårigheten att kommunicera.
Och eftersom människan som art bygger sin styrka på sin förmåga att kommunicera blir det ofrånkomligen ett problem om man är dålig på just det.
Men det är nog alldeles rätt att olikheter är en styrka om man förstår att använda dom. Som Peter Drucker, managementteorins guru, hävdade är det olikheter som gör att en organisation arbetar bättre än enskilda. Genom att kombinera de olika starka sidorna kan man göra de svaga irrelevanta. Det den ene är dålig på kan den andre göra. Se hans klassiker The effective executive, från 60-talet. Men det förutsätter ju att man är bra på åtminstone något.
Om det är neurotypiskt att vara mainstream och positiv, kan ju väldigt starka neurotypiska drag vara att vara totalt menlös och utan omdöme. Då blir ju även det ett slags funktionsnedsättning. Grava funktionsvariationer blir ofta funktionsnedsättningar, medan lättare avvikelser vid en hög generell eller i vart fall fungerande begåvning kan vara en funktionsvariation som tillför samhället något. Kreativitet ligger i i gränslandet till psykos. De neurotypiska kan vara så blinda att de inte ser vad som ligger framför näsan på dem. ADHD-begåvade människor kan vara bättre företagare, soldater eller sjömän idag kanske. Autister kan vara bra på sådant som kräver nogrrannhet. Hjälp människor vid lidande, men är lidandet upphört eller lidande aldrig funnits, lämna utrymme för mindre avvikelser. Dessa kan berika.
Jan , jag tror det är en förenkling att skriva att det” gemensamma är svårigheten att kommunicera”, det utgår ifrån de neurotypiskas vis att kommunicera. Autistiska personer kan vara så tydliga, det är bara att mycket dösnack är borta. Kan man säga att Greta är dålig på att kommunicera?( även om hon har nån sorts angränsande diagnos). Man har olika logiker men ges det utrymme så kan man inte alls generalisera att autister är dåliga på kommunikation. Läs tex Clara Törnvalls bok Autisterna-kvinnor på spektrat.
Det verkar lite självmotsägande att säga att nån är bra på att kommunicera men att andra har svårt att uppfatta det. Jag har lärt mig att det alltid är avsändarens sak att se till att budskapet uppfattas. Och om inte mottagaren uppfattar det är avsändaren otydlig. Dvs dålig på att kommunicera.
Jag håller helt med om adhd och asperger. Jag sätter gränsen vid autism som det definierades förr, innan alla kommunikationssvårigheter började kallas ”autismspektret”. Autism är svårt att ha, och det är svårt för omgivningen. Har man svårt att kommunicera är det inte mycket man kan göra eftersom nästan allt kräver kommunikation.
Det finns andra funktionsnedsättningar som inte heller är så praktiska att ha, t.ex. blindhet (som jag vet ganska mycket om). Det finns mycket man kan göra ändå, men opraktiskheten blir man aldrig av med.
PS. *Även s.k. ADHD, dvs folk som gör vad som faller dom in, kan vålla problem för omgivningen (och naturligtvis för den som har det). Likaväl som dess motpol, dom där som aldrig kommer till skott.
Jag kände en av dom en gång. Han var skärpt och analytisk, men gjorde som sagt vad som föll honom in. En gång råkade han av misshugg ha ihjäl en person och åkte i fängelse för vållande. Men han hade också svårt att behålla ett jobb eftersom han fick infall som inte alls hade att göra med det han förutsattes göra. Till slut förolyckades han, jag fick aldrig veta varför, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att han fick ett infall igen.
Det är svårt att organisera in sånt i ett fungerande sammanhang.
Och så en slutkläm: Det är naturligtvis riktigt att det är en rikedom att människor har olika egenskaper. Som managementgurun Peter Drucker uttryckte det i sin klassiker The effective executive på 60-talet: alla kan inte vara bra på allt. Om man är extremt bra på en sak är det troligt att man är ganska dålig på nåt annat. Och då är det bästa om man får hålla på med det man är bra på, då blir helhetsresultatet bäst. Resten får man fixa med arbetsdelning, samarbete och administration.
Stället där jag jobbade arrangerade en studiedag om detta en gång; uppenbarligen hade en del av personalen problem med att andra inte var som dom själva. Vi kallade dit en HR-konsult som fick beskriva resonemanget ovan, och alla fick utifrån ett schema för mänskliga olikheter resonera sig fram till vilken typ man var och vad man därför troligen var bra på: https://en.wikipedia.org/wiki/Myers%E2%80%93Briggs_Type_Indicator. På så sätt fick man också en inblick i sina egna egenheter, vilket kan vara nyttigt.
Självklart är de mest extrema varianterna av olika funktionsvariationer inte särskilt funktionella utan säkert ofta missanpassade. Men det finns många med mindre ADHD som blev äventyrare som upptäckte att jorden var rund, entreprenörer, uppfinnare. Personer med lätt autism kan ha ett sinne för logik och korrekthet som vanliga inte kan. I the Dawn of everything av bl.a. David Graeber, berättare denne forskare hur i vissa länder i norra Afrika de psykiskt sjuka får gå omkring bara som de är tills samhällets paradigm slutar fungera. Då ber man de psykiskt sjuka om ett nytt paradigm. Jag har själv antagligen lite lätt ADHD, högfungerande autism och hade en psykisk stressreaktion en gång. Jag har samtidigt när jag varit frisk kunnat se samband som inte andra kunnat se och som mestadels visar sig stämma. En hel del av det jag upplevde när jag mådde dåligt visade sig också stämma. Neurotypiker är ofta trevliga och lagspelare men de har ingen känsla för när kraven blir för höga. De högkänsliga skall förr i tiden ha varit till för att lugna ner oss när tonläget blev för högt eller kraven för höga. Inom normalvariationern så kan högpresterare och lagspelare ofta ha svårt att se skogen för alla träden. Det många förespråkar som vill minska funkofobin är att de med mer högfungerande funktionsvariationer ska kunna få anpassning utan att deras variation ska kallas för en sjukdom eller nedsättning. Visst många män har ADHD och slåss mera men duktiga tjejer pluggar så de blir utbrända och får självskadebeteenden i tonåren. Vad är mest funktionellt? Som Peter Drucker uttryckte det alla är bra på olika saker. Rätt man på rätt plats och lite vidare tolerans och plats för dem som är högfuntkionella lågpresterare, nejsägare eller med olika högfungerande funtkionsvariationer. Långt in på sent 1900-tal när gravt funktionsnedsatta barn bara sattes på institutioner vare sig föräldrarna ville detta eller inte, så dog barnen ofta strax efter att de kommit till institutionen. Lite större tolerans och solidaritet med allas våra olikheter och lite mer vilja att få rätt människa på rätt plats under rätt förutsättningar. Och att kraven minskar också på neurotypiker.
Helt enig. Och det är Drucker också: https://dtleadership.my/wp-content/uploads/2019/05/Drucker-2006-The-Effective-Executive-The-Definitive-Guide-to-Getting-the-Right-Things-Done.pdf
Dom som bara anställer människor utan särskilda brister bygger på svaghet, säger Drucker. Vad dom får är medelmåttighet. Om man ska få det bästa måste man anställa folk med påtagliga styrkor – vilket ofta också innebär svagheter. Men svagheterna får man se till att göra irrelevanta med hjälp av organisation, dvs komplettera med andra personer som har sina styrkor nån annanstans.
Precis. Men det måste också finnas bra arbeten åt lagom fungerande lågpresterare eller funktionsvarierade utan särskilda styrkor. Alla ska med. Vi producerar inte bara de varor och tjänster vi producerar utan vi skapar också en samhällsmoral och ett samhälle med de värderingar vi arbetar med. Bara starka eller normala medarbetare kan skapa arbetsmetoder som intolerans, mördande konkurrens, get it right or get out, utslagning, intriger, mobbning.
Att släppa in lågpresterare kan betona behoven av återhämtning, humor, arbetsglädje, tolerans, solidaritet, empati, maktkritik…
Det senare stämmer också. När företag, myndigheter och institutioner sparkade ut alla som inte var till 110 procent effektiva under 90-talet fick vi en gigantisk belastning på sjukförsäkringssystemet istället.
Så det behövs full sysselsättning. Max 2 % arbetslöshet, som på 50-60-70-80-talen. Då kunde t.o.m. kroniska alkoholister hitta jobb. Och företag, myndigheter och institutioner tvingades organisera processerna så att det dessa kunde bidra med räckte. Det finns alltid nåt var och en kan göra tillräckligt bra.
Och de arbetandes makt ökar och kan motverka den mördande konkurrensen.
Ja och Sverige var till och med rikare och mer industriellt ledande då. Som Sven Grassman förutspådde i ”Det plundrade folkhemmet” så skulle åtstramningspolitiken med det allt mer pressade arbetslivet nedmontera Sverige på alla fronter. Enda syftet var att rädda tillväxten av förräntningen av de rikastes passiva finanskapital. Denna hade stagnerat eller delvis gått tillbaka under den långa socialdemokratiska guldåldern 1930-1970.
Så fick vi globaliseringen under vilken större delen av alla miljöutsläpp gjorts och där klyftorna mellan rika och fattiga länder nu kan leda till tredje världskriget.
Istället tror jag ju jag att fria oberoende länder som samarbetade fritt och jämlikt under ett starkt FN för allas bästa med hjälp av gröna MMT-ekonomier skulle kunna rädda oss alla.
En lustig bekräftelse på behovet att bortse från enskilda svagheter och fokusera på styrkor fick jag av norska arbetsgivarföreningens tidskrift 1994 eller 1995, när jag bodde i Norge. De hade ett temanummer om diskriminering, och ansåg att företagen blev lidande på att deras chefer hellre anställde folk som såg ut precis som de själva, eller ännu hellre som de själva såg ut för tio eller tjugo år sen eller mer (det gäller ju att framstå som en föräldragestalt). På så sätt blir de anställda som kloner av varandra och alla har samma styrkor och svagheter. Uppenbarligen är företag inte intresserade av resultat utan bara av att slippa utmaningar.
Ytterligare en bekräftelse på detta var en artikelserie i SvD nån gång på, tror jag, 90-talet. En av artiklarna handlade om hur Ericsson hade mobbat ut det gäng som hade skapat AXE eftersom de inte anpassade sig till Ericssons normala kostymmode utan hellre gick klädda i vanliga kläder. När AXE invigdes var de inte ens inbjudna. Artikelserien resulterade för övrigt i att chefredaktören fick sparken, man fick inte tala illa om storföretag. Så regeln gäller nog också på SvD, eller gjorde det då.
Precis staten måste pressa företagen att ta till vara på sina egna intressen att skapa samhällsnytta.