Större vänstervisioner av nöden
Framtidens hopp är stora visioner. Politiska etiketter har förlorat sin betydelse och ersätter ofta kritiskt tänkande. I Europa har vänsterpartier blivit mindre revolutionära och mer reformistiska Reformerna är också väldigt försiktiga at that. Det började med att olje- och överproduktionskrisen på 1970-talet ledde till att kapitalet lyckades desinformera politikerna om att den välfärdsekonomiska modellen keynesianism hade slutat fungera. Detta var fel. Jag är själv reformist men vi ska ha rejäla reformer så att vi frigör människors förmåga till ett fantastiskt, fritt, vänligt och lekfullt liv med tid för vila för alla och planeten.
För mycket fokus på detaljstyrning
Den amerikanska vänstern, som framställs som radikal, är i själva verket mer mainstream jämfört med Europa. Efter kommunismens fall har Europas vänsterpartier fokuserat på grön politik, livsstilsmoralism och identitetsfrågor istället för klasskamp. Vänstern har gått på myten om kapitalets slutliga globalisering och att makten måste ligga hos ekonomiska eliter, vilket gör radikal förändring svår. Utan konkreta lösningar för alternativa ekonomiska system förlorar vänstern sin relevans.
Gräsrötterna vårt hopp
Den vänsterintellektuelle maestron Noam Chomsky ser hoppet i gräsrotsaktivism. Innan oljekrisen med desinformation vred det ekonomiska konsensuset åt höger, var det gräsrötterna som drev på utvecklingen mot frihet, solidaritet och syskonskap.
Vi måste komma ihåg att vi har råd med framtiden för alla folk.
Medha Patkar, indisk motståndsikon, efterlyser ”mass roots” istället för ”grass roots”. Att perioden ca 1880-1970 var en tid av framgångar för vanligt folk berodde, tror jag, i första hand på de permanenta massorganisationerna som var omöjliga för de traditionella makthavarna att komma förbi.
Tyvärr byråkratiserades dessa massorganisationer med tiden. I Sverige gick det så långt att de hjälpte till att demobilisera sina medlemmar, vilket gjorde det lättare för de politiker och ombudsmän som ville göra en karriär i stat och kapital istället för att vara folkrörelserepresentanter (se mer om detta på http://www.folkrorelser.org/texter/socialdemokratins-svaghet.html och http://www.folkrorelser.org/texter/ostberg-om-sap.html). Så om vi bygger upp massorganisationer igen får de inte vara så beroende av anställt folk som de var på 1900-talet.
Du har rätt i att det behövs visioner. Annars finns det inget för massorganisationer att samlas kring. Visionerna behöver vara av två slag.
Dels de reformistiska vad man kan göra här och nu. Vi får inte låta utopierna stå i vägen för detta. Det reformistiska är stort nog – att för i-världens del rekonstruera den produktionsapparat som till stora delar har skeppats iväg till Ostasien. Och för den fattiga världens del bygga upp den från noll. Utan att därför göra slut på alla råvaror och göra jorden obeboelig.
Och dels det utopiska – att göra denna rekonstruktion/uppbyggnad rimligt egalitär, så att det blir omöjligt för oligarker att ta oss som gisslan som de lyckades med i slutet av 1900-talet.
Ett bra utopiskt program formulerades på Cúpula dos povos i Rio 2012, http://rio20.net/wp-content/uploads/2012/02/Another-Future-is-Possible_english_web.pdf. Rimliga reformistiska program har skrivits t.ex. av Carlota Pérez och Mariana Mazzucato.
Det gäller bara att sy ihop dom, helst sömlöst, så att dom inte står ivägen för varandra. Och det gäller att göra detta som en kollektiv process så att alla känner sig delaktiga i slutresultatet.
Klok du är!
I all anspråkslöshet gjorde jag ett försök att sy ihop det för ett tiotal år sen, på uppdrag av Jordens Vänner, Gemensam Välfärd och Attac, se http://www.folkrorelser.org/bygg-landet-igen-samf.html.
En del är säkert överspelat, annat skulle behöva kompletteras ordentligt. Men märkligt nog har jag inte sett något annat som ens når hälften så långt. Jag har å andra sidan inte tittat överallt….
Ja, vi måste tro och hoppas på en ljusare framtid för alla och aldrig sluta arbeta för det.
Precis