Löneklyftor i verksamheten inte produktiva

Rapporten ”Reining in CEO Compensation and Curbing the Rise of Inequality” av Dean Baker, Josh Bivens och Jessica Schieder visar hur ökningen av chefslöner sedan 1970-talet har förstärkt inkomstklyftorna i USA. Höga löner för företagsledare leder till att andra högre chefer också får mer betalt, medan lönerna för de anställda i mitten och längst ned på löneskalan står stilla.

Höga löner i toppen inte effektiva

Dessa höga chefslöner är inte kopplade till ökad produktivitet eller förbättrade ekonomiska resultat, utan snarare till svag bolagsstyrning där chefer ofta har nära band till styrelser som sätter deras löner. Rapporten föreslår att stärka aktieägarnas inflytande kan bidra till att hålla chefslönerna i schack. Den föreslår även skattestrategier som straffar höga löner i förhållande till vanliga arbetstagares löner och ökar insynen i hur löner fördelas.

Hierarkier sänker problemlösningsförmåga

Ojämlikhetens anatonomi av Per Molander menar att den som har för lite pengar, om än bara tillfälligt, fattar sämre beslut. Detta torde gälla även för de lågavlönade i ett företag. Den neurologiska forskningsöversikten ”Your brain at work” av David Rock visar att den har sämre problemlösningsförmåga som befinner sig i underdelen av en mer ojämlik hierarki.

Politiska partier bland aktieägarna

Rapporten föreslår en ökad rösträtt för aktieägare. Detta är bra, särskilt om det kan skapas partier bland aktieägarna i företagen, så att t.ex. socialdemokratiska aktieägare lättare kan göra sina röster hörda.

Mer aktieutdelning improduktivt

Men är det verkligen aktieägarna som ska gynnas av dessa reformer? Aktieägarna, som redan får en stor del av företagens vinster genom utdelningar, gör inte alltid en betydande produktiv nytta i företagets dagliga verksamhet. Kanske borde vi i stället införa skattestraff som riktar sig både mot överdrivna chefslöner och bonusar, men också mot aktieutdelningar som drar resurser från verksamheten och de lägst avlönade arbetstagarna. På så sätt kan vi skapa en mer hållbar ekonomisk fördelning där resurser i högre grad stannar i företaget och används för att stödja dess långsiktiga utveckling och de anställdas välmående, vilket i slutändan gynnar hela samhället.

Ökande klyftor har gett en avtagande produktivitetstillväxt

Sedan 1970-talet har produktivitetstillväxten i många västländer, inklusive Sverige, inte utvecklats i samma takt som tidigare, samtidigt som ojämlikheten, arbetshetsen och automatiseringen ökat. I början av denna period var inkomstskillnaderna relativt små och produktiviteten steg i snabb takt, men efter 1980-talet började trenden förändras. Inkomstklyftorna ökade markant, särskilt i länder som USA och Storbritannien, men också i de nordiska länderna, om än i något lägre takt. Med tiden har ojämlikheten främst på grund av skillnader i kapital och gapet mellan dem som uppbär lön eller socialförsäkringar skenat i Sverige. Sverige har också särskilt under den senaste regeringen sänkt skatten särskilt för de rikaste. När de rikaste får mer, sparar de mer. Sparandet kräver avkastning. Denna avkastning tär logskt sett på realekonomin eftersom större delen av aktieutdelningarna går till de få rika som äger mest.

Studier visar att medan toppchefernas löner och bonusar har ökat kraftigt, har lönerna för arbetare och medarbetare i de lägre inkomstskikten stagnerat. Detta har borgarna i Sverige fört en medveten politik för sedan 2006. Den strategin kallas för ”arbetslinjen”. Detta har påverkat den totala köpkraften negativt, eftersom en hög koncentration av inkomster i toppen innebär att färre pengar cirkulerar i ekonomin genom konsumtion. Samtidigt har den ökande ojämlikheten också varit kopplad till en sämre utveckling av produktiviteten och för företagen. Det har blivit tydligt att när de ekonomiska klyftorna ökar, påverkas de långsiktiga investeringarna i både arbetskraft och innovation negativt.

För att hantera dessa utmaningar kan skattepolitiska åtgärder riktade mot både toppchefernas ersättningar och stora aktieutdelningar vara viktiga. Det handlar om att skapa incitament för att omfördela resurserna till den breda arbetsstyrkan och dem som uppbär socialförsäkringar samt bidrag, vilket kan främja en mer hållbar ekonomisk utveckling. Samtidigt är det viktigt att ifrågasätta tanken att ge mer till aktieägarna, som redan idag tar en betydande del av företagens vinster utan att alltid bidra till ökad produktivitet eller långsiktig tillväxt.