Tandvård är en del av kroppen och borde vara gratis för alla, precis som sjukvården borde vara det. Tand- och sjukvård är verkliga behov hos folket och en investering som höjer produktionen i samhället genom bättre hälsa och livskvalitet. Då minskar risken för inflation. Trots detta väljer regeringen att försämra tandvårdsstödet för unga och sänka bidraget för unga vuxna – samtidigt som de påstår att detta skapar utrymme för skattesänkningar. Samma feltänk gäller försämringen av högkostnadsskyddet för läkemedel.
Det verkliga syftet
Men syftet med avgiftshöjningar i vården och tandvården handlar inte om att sänka skatter. Det verkliga målet är att styra människor mot att finansiera sin vård och tandvård privat. Genom att göra tandvården dyrare tvingas fler låna pengar för att kunna betala sina utgifter, vilket gynnar bankerna. Denna politik förstärker ojämlikheten och flyttar kostnaderna till dem som redan har det tufft – unga, låginkomsttagare och familjer.
Staten kan skapa pengarna för gratis tandvård
Både regeringen och många debattörer har missuppfattat hur statens finanser fungerar. Staten finansierar inte tandvården genom skatteintäkter, utan genom att skapa pengar. Det finns därför ingen verklig ekonomisk begränsning för att göra tandvården gratis för alla. Besparingar inom tandvården är en politisk prioritering – inte en ekonomisk nödvändighet.
Avgiftshöjningar gynnar bankerna, inte folket
Genom att göra tandvården till en plånboksfråga skapar man en marknad där privat finansiering blir normen. Det tvingar människor att ta lån för sin hälsa, vilket ger stora vinster till bankerna men försämrar livskvaliteten för vanligt folk. Detta är inte en fråga om att spara pengar eller skapa effektivitet – det är en medveten strategi för att försvaga den gemensamma välfärden och styra resurser till det privata kapitalet. Samtidigt ökar det risken för finanskriser och försvårar för samhället att upprätthålla sin konkurrenskraft och att ha råd med grön omställning.
Gratis tandvård en investering i folkhälsan
Att göra tandvården gratis för alla är inte bara rättvist, utan också ekonomiskt smart. En frisk mun minskar risken för andra hälsoproblem, vilket minskar kostnaderna för sjukvården på lång sikt. Dessutom stärker god munhälsa människors arbetsförmåga och livskvalitet. Det är därför kortsiktigt och ineffektivt att fortsätta driva tandvården som ett separat system med höga avgifter.
Ett bättre alternativ
I stället för att höja avgifterna och tvinga människor att låna pengar, borde vi satsa på en tandvård som är gratis och tillgänglig för alla. Detta skulle minska klassklyftorna, förbättra folkhälsan och skapa ett rättvisare samhälle. Regeringens nuvarande politik gynnar inte folket – den gynnar bankerna och det privata kapitalet.
Det är dags att prioritera människors hälsa framför vinstintressen och säkerställa att tandvården blir en del av den gemensamma välfärden.
Som en av mina favoritbloggare Stumbling and mumbling konstaterade för något år sen eller så är det ingen brist på pengar – däremot är det brist på personal inom sjuk- och hälsovården. Mer pengar dit skulle möjligen kunna locka ytterligare personal som då måste tas nån annanstans ifrån.
Över huvud taget borde vi sluta prata om pengar i såna här kollektiva sammanhang och istället prata om verkliga resurser i fråga om människor, kompetenser och verktyg. Vad vill vi att fler ägnar sig åt, och vad vill vi att färre ägnar sig åt? Och hur kan vi se till att det blir så?
Min tro är att alldeles för många håller på med finanser – inte minst inom sjukvården, för övrigt. Att få över dom till sjukvård är dock ingen enkel sak eftersom de antagligen inte har intresse åt det hållet.
Idén om brist på pengar är en myt för att folk inte ska förstå hur samhällens ekonomier egentligen fungerar. Det är arbetskraften och dess hälsa samt naturresurser vi betalar med och till viss del betalar vi med folkets behov då dessa ger oss sann anledning att göra något. Pengar är bara till för bokföring och inte finansiering.
Dillows argumentation finns på https://stumblingandmumbling.typepad.com/stumbling_and_mumbling/2022/12/its-not-about-the-money.html. Eller, i översättning:
”Vilket utgör ett problem för vänstern. Om vi vill ha fler byggare, hemisolatorer, solpaneltillverkare, vårdarbetare och NHS-personal, var hittar vi dem?
Immigration måste naturligtvis vara en del av svaret. En annan del av svaret är att Labour mycket väl kan ta regeringsmakten när arbetslösheten är högre än den är nu, och så dessa arbetare kan tas från arbetslöshetsköerna utan att höja inflationen.
Men vad händer om dessa svar är otillräckliga? Då kan vi behöva högre skatter för att tvinga kapital och och arbetskraft att flytta från delar av den privata sektorn till sjukvård, grönare ekonomin och husbyggnad.
Det är dock inte alla skatter som skulle göra detta. Förmögenhets- och vinstskatter skulle i princip kunna dra in miljarder. Men om om dessa miljarder annars bara skulle hamstras på bankkonton minskar inte den ekonomiska aktiviteten och därmed frigörs inte heller kapital eller arbetskraft och därmed inga fler potentiella husbyggare eller sjuksköterskor. Det otäcka faktum är att om vi vill ha fler hälsoarbetare eller fler människor som arbetar för att minska koldioxidutsläppen i ekonomin så behöver vi den typ av skatter som minskar ekonomisk aktivitet någon annanstans”
Dillows argumentation bygger på en förenklad syn på hur ekonomin fungerar och hur arbetskraft kan styras till bristyrken. Här är en ifrågasättning och ett alternativt perspektiv utifrån en fiatvaluta och produktiva investeringar:
Problem med Dillows resonemang:
1. Felaktig beroende av skatter: Dillow hävdar att högre skatter behövs för att flytta arbetskraft från mindre önskade sektorer till prioriterade som sjukvård och grön omställning. Detta ignorerar att staten i en fiatvalutaekonomi inte behöver ”finansiera” offentliga investeringar genom skatter, eftersom den kan skapa pengar direkt för dessa ändamål.
2. Negativ påverkan på ekonomisk aktivitet: Att höja skatter som minskar ekonomisk aktivitet kan skada sektorer där arbetar- och medelklassen är beroende av konsumtion och arbetstillfällen. Detta kan skapa en dominoeffekt av lägre efterfrågan och sysselsättning, särskilt i den privata sektorn.
3. Överskattning av skattens styrande effekt: Högre skatter påverkar inte nödvändigtvis arbetskraftens val av sektor. Många människor styrs av lönenivåer, arbetsvillkor och utbildningsmöjligheter snarare än av var skatter drar resurser från.
—
Alternativ strategi:
1. Direkt skapande av pengar i prioriterade sektorer:
Staten kan skapa pengar för att finansiera jobb och investeringar inom sjukvård, gröna industrier och husbyggnad. Genom att erbjuda högre löner, bättre arbetsvillkor och utbildning i dessa bristyrken kan dessa sektorer bli mer attraktiva utan att skada ekonomisk aktivitet i andra sektorer.
2. Styrning genom incitament istället för bestraffning:
Höj löner och förbättra arbetsvillkor i bristyrken snarare än att bestraffa andra sektorer med skatter. Människor är mer benägna att flytta till sektorer som erbjuder stabilitet, trygghet och möjligheter att utvecklas.
3. Flexibel arbetskraft:
Många arbetslösa med gymnasieutbildning kan vara flexibla med arbete, så länge de ser värdiga arbetsvillkor och löner. Satsningar på offentligt finansierade utbildningar och traineeprogram kan förse dessa individer med den kompetens som krävs för bristyrken.
4. Invandring som komplettering:
Invandring kan bidra, men är inte lösningen på lång sikt då det utarmar moderländerna som invandrarna flyr ifrån. Viktigt att arbetskraftsinvandring kombineras med starka arbetsrättsliga skydd.
5. Ekonomisk balans utan inflation:
För att undvika inflation kan staten balansera nya investeringar med åtgärder som stärker produktiviteten, minskar resursslöseri och riktar pengarna till produktiva ändamål snarare än spekulation.
—
Sammanfattning:
Dillows lösning baserad på högre skatter som minskar ekonomisk aktivitet är inte nödvändig i en fiatvalutaekonomi. Staten kan styra arbetskraft till prioriterade sektorer genom att skapa pengar för investeringar, förbättra villkoren i bristyrken och utbilda arbetslösa. Denna strategi stärker ekonomin, ökar produktiviteten och undviker onödiga konflikter mellan sektorer.
Poängen är att det kan finnas verkliga brister, t.ex. på folk, eller kompetenser, eller verktyg. Om det råder arbetslöshet finns folk i överflöd, men inte nödvändigtvis de andra behoven. De kan behöva flyttas över från andra branscher som man av politiska skäl betraktar som mindre viktiga – jag skulle t.ex. föreslå finansbranschen och rent allmänt de verksamheter Graeber kallar bullshit jobs.
Men i ett samhälle där staten inte kan beordra folk att jobba med A istället för B måste detta ske genom att man svältföder de branscher man vill minska på, t.ex. genom beskattning. Samtidigt som nyskapade pengar tillförs de branscher man vill gynna.
Annars skapar man inflation. Vilket i och för sig inte måste vara dåligt, Sydkorea hade inflation på 30% per år under den tid det utvecklades till ett industriland. Men ändå.
Eller har du nåt annat sätt att föra över resurser – verkliga resurser dvs människor, kompetenser och verktyg – från A till B?
Det är främst människor som kan bli lurigt att överföra, men de flesta människor tål mycket så länge det finns någon grad av anständiga villkor i yrket. Dessa anständiga villkor kan nyskapade pengar skapa. Sedan kan man erbjuda kostnadsfria eller subventionerade utbildningar och omskolningsprogram för arbetslösa och unga. Kombinera teoretisk utbildning med betalda praktikplatser för att ge praktisk erfarenhet och göra yrken tillgängliga för fler. Jag tycker ditt resonemang känns som en åtstramningspolitisk fälla där tidigare åtstramningspolitik gör det omöjligt att lämna åtstramningspolitik pga skadorna från tidigare åtstramningspolitik. Det är alltid inflation efter krig som dem i israel och Vietnamn på 1970-talet. Hade vi tagit fem års inflation innan produktionen kom igång igen och utvecklat MMT som Grassmann var nära i tanken, hade vi sluppit 50 års åtstramningspolitik. Ska vi välja 50 år till av åtstramningspolitik, bara för att de första åren kan bli knöliga efter spara-i-ladorna.
Det är ingen åtstramningspolitisk fälla så länge de nya medel som skapas är likamed eller större än de som dras in.
Sålänge vi har arbetslöshet kan de nya medlem mycket väl vara större än de som dras in (men inte gärna längre än så). Då är det ett samhällsekonomiskt slöseri att inte sätta dessa arbetslösa i arbete. Men så mycket resurser läggs idag ner på meningslösa eller skadliga verksamheter, se https://gemensam.wordpress.com/2018/08/28/siffrorna-pekar-uppat-men-samhallet-blir-alltmer-improduktivt/ och https://gemensam.wordpress.com/2019/06/07/vilka-ar-de-egentligt-narande-respektive-tarande/. Så mycket som egentligen borde läggas ner på något bättre.
Jag håller med om att det behövs mindre bullshit jobs. Dock menar jag att kommunikatörer och museitjänstemän inte är bullshit occupations. Men det vore konstigt att ha straffskatt på ett visst yrke. Dock kan ju staten minska anslagen till bullshit jobs och öka anslagen till närande yrken.