”Goody, Goody Two Shoes” – det perfekta skällsordet för alla som vill ta ner någon ett snäpp. Och inte bara vem som helst, utan den där typen som liksom flyter fram genom livet på en våg av överlägsen förträfflighet. Vi känner alla någon – eller åtminstone har vi stött på dem. Men var kommer detta uttryck ifrån, och vad säger det egentligen om våra klassklyftor och dagens ständiga kamp om att vara mest politiskt korrekt?
Godhet är väldigt viktigt
Detta är inget inlägg mot godhet, men även Jesus insåg att sann godhet måste byggas på ödmjukhet. Jesus sade att han skulle bygga sin kyrka på den sten som byggmästarna förkastat. Ett hus är inte starkare än grunden det står på. Jesus sade också: ”Den som är utan synd ska kasta den första stenen.” (Joh 8:7) Då kastade ingen någon sten. För mig handlar godhet om att ta hand om varandra och förlåta – inte om att döma andra och tro att man själv är bättre.
Margery Meanwell hade bara en sko
Historien bakom uttrycket är äldre än många tror. The History of Little Goody Two-Shoes publicerades i England 1765 av John Newbery, en av de första stora utgivarna av barnlitteratur. Huvudpersonen, Margery Meanwell, är en fattig föräldralös flicka som bara äger en enda sko. När en rik man skänker henne ett par hela skor, utropar hon glatt: ”Goody, goody, I have two shoes!” (”Titta, titta, jag har två skor!”).
Men det intressanta är vad som händer sedan. Margery utbildar sig, blir lärare, och till slut gifter hon sig med en rik änkling. Hennes flit och dygd belönas, vilket var ett typiskt moraliskt budskap i 1700-talets barnböcker. Det ursprungliga uttrycket hade alltså inget med självgodhet att göra, utan var en berättelse om att lite hjälp från ovan, hårt arbete och moral leder till framgång.
Senare förändrades innebörden. Från att ha varit ett uttryck för att ha fått en bättre livssituation blev det istället ett skällsord – en beskrivning av någon som är överdrivet präktig och moraliskt oklanderlig.
Tävlan om moralisk överlägsenhet
Det är inte svårt att se parallellerna till idag. Vi lever i en tid där både höger och vänster kämpar om att vara moraliskt överlägsna. Den ena sidan skryter om hur icke-PK de är, medan den andra vinner poäng genom att tillrättavisa allt och alla. Det är ett underhållande skådespel, minst sagt.
Folk gör så gott de kan
Och mitt i allt detta står vanligt folk, de som knappt har tid att fundera över vem som har två skor eller ingen alls. De flesta är bara glada om de får lite tid att vila innan nästa arbetsdag börjar. Men när någon börjar vifta runt med sina ”två skor” och försöker visa hur perfekt, rättfärdig och privilegierad de är, då kan till och med den mest tålmodige tappa tålamodet.
För vem har egentligen tid att vara så moraliskt förträfflig? Om man har tid att oroa sig över sådant, då har man förmodligen det privilegium som gör det möjligt att slippa den stress och kamp som många andra lever i. Och det, mina vänner, är kanske det som gör ”goody, goody two shoes”-typen så irriterande.
Våra samhällsklyftor
Så, är Goody Two Shoes bara ett gammalt sagouttryck, eller säger det något djupare om dagens samhälle? Kanske påminner det oss om att moralisk förträfflighet ofta är ett privilegium för de som har råd med det – och att kampen för att verka felfri ibland kan vara mer irriterande än imponerande.
Ska vi alla vara Goody Two Shoes? Kanske inte. Ibland räcker det med att ha en sko, hålla huvudet över vattenytan och skratta åt hela spektaklet. Vi borde kanske påminna oss om sagans ursprungslydelse där det handlade om att de utsatta behöver ekonomiskt stöd från samhället för att kunna få bättre utfall i sina liv.
Så fyndigt, roligt och klokt.
Visst är det?
Henry Cöster, teolog från Göteborg, påpekade också att Jesus strid mot fariseerna handlade om just detta. Fariseerna var en sekt som trodde på de perfekta reglerna som alltid måste följas (naturligtvis med fördömande av dem som inte följde dem), medan Jesus hävdade att ingen får det bättre för den skull och att det därför är ganska onödigt.
Det finns ett engelskt uttryck för detta, prig, efter en viss Dickensfigur. Av engelska wikipedia definieras det så här: https://en.wikipedia.org/wiki/Prig
Man ska inte tro att alla kan det man själv kunnat eller att man själv kan det alla andra kan eller att jag eller någon annan klarat det vi klarat utan den hjälp vi fått.
Tyvärr är den offentliga arenan rätt trång av folk som beter sig på det här viset. De går under den engelska glosan ”woke” men det finns även en annan, ”prig”, efter en Dickensfigur. Man kan läsa några rätt lustiga definitioner av ”prig” på engelska wikipedia.
Jag har skrivit om det hela på http://www.folkrorelser.org/texter/folklighet-mindre-moral.html, men det finns mycket att säga om det. Inte minst att klassisk radikal politik ju dominerades av intressen, inte av moralism. Dvs att missgynnade majoriteter samlades och krävde sin rätt, oftast genom att utöva den makt de hade att dra tillbaka sitt bidrag till samhället om de inte blev vettigt behandlade. Ett fantastiskt mycket bättre sätt att bedriva politik, tycker jag, än det nuvarande moraliserandet.
Radikala polemiker för 125 år sen eller så var för det mesta fräna mot moralister. Läs t.ex. Strindbergs uppgörelse med välgörenheten i Röda rummet. Eller läs igenom några årgångar av skämttidningar som Naggen eller Röda rappet (1920-talsversionen). Den traditionen stod sig bra in på 60-talet med tidningar som Mad som älskade att hudflänga besserwissrar och som enligt engelska wikipedia gjorde mycket för att inspirera den tidens motståndare till kalla kriget, t.ex.
Riktigt otäckt blir moraliserandet, eller moralpositioneringen, i storpolitiken där ett gäng av maktspelare alltid lätt kan peka ut ett annat gäng som ”Ont” – dom har självklart en hel del på sitt samvete – och därför värt att förinta. Sånt leder lätt till krig, eller för den delen med våra tekniska möjligheter till den mänskliga civilisationens undergång.
Så varning för moralism, alltså!