Tidigare har jag skrivit att Hjalmar Branting sade i tidningen Stormklockan 1912 att han ville verka för ett Sverige där var och en kunde sträva efter ”sina bästa stämningars längtan”. Jag har också sagt att Reinfeldt med de antireformer han införde 2006-2014 ville skapa ett samhälle där vi skulle sträva efter våra sämsta stämningars mardrömmar. Vad jag då inte förstod var att detta var både en attack på den systemkritiske kulturarbetaren som på den fritt tänkande medborgaren och ett försök att ersätta klassamhället med ett mycket mindre socialt rörligt ståndssamhälle.
Reinfeldt ansåg att a-kassefinansierad arbetslöshet bara var en yttersta nödlösning. Han insåg inte att det är väldigt svårt att söka sig ett kvalificerat jobb t.ex. efter en akademisk examen medan man jobbar heltid på ett hårt, enkelt jobb som löpande bandet eller i äldrevården. Ändå var detta vad han ville att man skulle göra. Man skulle minimera sin arbetslöshetstid genom att vid vart arbetslöshetstillfälle ständigt utmana sin bekvämlighetszon med att söka allt värre jobb.
I ett första led gör detta det svårt att söka kvalificerade jobb efter en akademisk examen eller att det förra akademiska jobbet tagit slut. Det drabbar mindre arbetslösa ekonomer, läkare, ingenjörer, lärare eller sjuksköterskor eller andra i mer matnyttiga yrken.
Men är matnyttiga yrken de enda vi behöver? Systemkritiska kulturarbetare gör viktiga insatser för att livet inte bara ska vara roligt och utvecklande utan även för att bevara och förstärka demokratin. För att folk särskilt från utsatta socio-ekonomiska miljöer skall våga söka sig till dessa yrken är det av yttersta vikt med en generös och tolerant a-kassa.
Men de skärpta och svältmässiga a-kassevillkoren Reinfeldt införde var också ett angrepp på den fria, systemkritiske medarbetaren och medborgaren i stort. Vem vågar gå emot en dålig arbetsmiljö och ett uselt ledarskap, när a-kassereglerna ämnar att så många arbetslösa som möjligt ska få ta så tuffa och lågbetalda jobb som möjligt så snabbt som möjligt.
Det finns många aspekter på allt försämrade socialförsäkringar gör och dessa har jag redan skrivit om. En sänkt a-kassa gör även arbetaren mer benägen att acceptera ständiga arbetsvillkors- och löneförsämringar. Är alternativet svält, accepterar de flesta mycket ont.