En central del av den svenska modellen har kommit att bli vårt öppna arbetsklimat. Inte minst med Medbestämmandelagen i ryggen. I offentliga organisationer har vi dessutom meddelarfrihet. Om missförhållanden råder kan vi då gå till media, utan risk för repressalier. Nu visar dock rapporter från Unionen hur arbetslivet blir allt tystare. Gunilla Krieg säger i Kollega nr. 2 2016:
”-Den här tystnadskulturen är obehaglig. Vi måste, åtminstone internt, kunna ifrågasätta saker utan att bestraffas. Svenska arbetsgivare brukar normalt inte dela ut varningar för att man ifrågasatt ledningens beslut, man brukar tillåtas ha en annan åsikt. Men nu ser vi att den här utvecklingen börjar sprida sig till gamla svenska företag/…/”
Vad är orsaken till denna utveckling? Martin Wästfelt, Unionens chefsjurist ger några exempel:
”-Allt fler jobbar i krångliga trepartsrelationer och då ökar svårigheten att navigera i lojalitetspliktens labyrinter./…/Andra komponenter är att det är mer förändringar, kortare cykler och svårare att få fackligt inflytande på dessa arbetsplatser.”
Ett öppet arbetsklimat ger i stället glädje och innovationsförmåga:
”Företag har mycket att vinna på att medarbetarna är trygga, får uttrycka sin åsikt och har förstått varför man ska jobba på ett visst sätt. Det leder till kreativitet, arbetsglädje och initiativförmåga!”
Så, hur kommer vi då till rätta med den här rädslan och tystnaden? Genom att organisera oss fackligt och driva våra krav gemensamt. Det gagnar ingen att arbetslivet blir tystare. I sista led drabbar det även ägarna då kritiska röster är nödvändiga för en god utveckling.