En avreglerad kapitalism blir en skojarnas och de fysiskt eller ekonomiskt starkas marknad. Arbetsgivaren behöver varken kunna erbjuda anständig lön eller goda arbetsvillkor.
En person villig att bli arbetsgivare kan t.o.m. få bidrag för att sysselsätta folk i meningslös verksamhet bara för att upprätthålla den allmänna moralen att acceptera undermåliga jobberbjudanden. Man tänker inte på att ett lagom arbetande fullt sysselsatt kollektiv producerar mer och bättre än hårt pressade individer. Och man pressar dessa få hårt utsugna individer att jobba så hårt att många av dem blir utbrända. Några få utvalda får sjukpeng eller -ersättning. Andra skall sjuka och handikappade tvingas ut till en arbetsmarknad där det knappt finns jobb ens åt högpresterande och välutbildade. En person med en akademisk examen ska vara tacksam för ett jobb på McDonalds.
Marknadshyror gynnar inte ens alla kapitalister. När folk bara har råd till hyran, har de inte råd att med sin konsumtion upprätthålla alla andra affärsverksamheter. Akademiskt kunnande är intet värt, utan endast förmågan att sälja undermåliga produkter med ett tonårsballt språkbruk. Konsumtionen svajar ordentligt i lågkonjunkturer och många företag går under för att så få har offentliga jobb eller socialförsäkringar att upprätthålla sin konsumtion med. Det är helt OK för företag att ta stöd av diktaturer och krig för att få kontroll över lukrativa naturtillgångar. Rika oljekapitalister kan köpa upp och lägga ned idéer om miljövänlig, alternativ energiförsörjning i hopp om att kortsiktig maximera vinsten även om det eroderar utsikten för sina barn att kunna leva i säkerhet. Man tvingar länder att spara sig ur efterfrågebristtider/lågkonjunkturer som om en minskad köpkraft vore lösningen.