Moderaterna pratar sedan något år om att de vill införa ett tak på hur hög inkomst ett hushålls som får försörjningsstöd och/eller etableringsersättning kan få i samlade bidrag. Vem vet vilken spridningseffekt detta kan få så att även de som uppbär a-kassa, sjukpeng eller sjukersättning kanske inbegrips framöver.
Detta bygger på borgarnas officiella jobbskapar- och tillväxthypotes att man måste svälta folk för att nya jobb ska skapa och tillväxten öka. Ändå slutade produktivitetsökningen i svensk ekonomi runt år 2007. Denna produktivitetsökning handlar om hur mycket effektivare vi jobba rår för år. Eftersom det är svårt för en människa att jobba, för en elev att lyssna på läraren eller för en patient att läkas fortare, handlar produktivitetsökning ofta om automatisering, robotisering och mer ändamålsenliga organisationer. Denna drivs fram av att arbetskraften hålls dyr och lagom svårflörtad, så att arbetsgivaren stimuleras att automatisera och förbättra arbetsvillkoren.
(Borgarnas inofficiella avsikt med försämringarna i socialförsäkringarna och bidragen och införandet av jobbskatteavdragen var i själva verket att sänka löneökningstakten genom att göra särskilt lågavlönade arbetstagare mer desperata om jobb. Detta visar interna, hemliga moderata partidokument som läckte ut under Alliansregeringen.)
2007 då produktivitetsökning upphörde i Sverige var sannolikt ungefär samtidigt med att Alliansens försämringar av socialförsäkringar började slå in med kraft.
Visst finns det några få som är lite arbetsovilliga, men är lönerna och arbetsvillkoren rimliga lämnar de flesta arbetssökande snarast den fattiga och psykiska påfrestande sysslolösheten för ett inkomstbringande jobb. De få arbetsovilliga kan tvingas till jobb med mer översyn, om än välvillig sådan, från arbetsförmedlarna eller i värsta fall med hot om indragen a-kassa.
Det som i själva verket driver jobbskapande och ekonomisk tillväxt är om köpefterfrågan är stor på svenska företags produkter och tjänster och denna styrs till stor del av om även låginkomsttagarna har råd att handla.
Nationalekonomer talar därför om generösa bidrag och socialförsäkringar, särskilt i våra massarbetslöshetstider till följd av decenniers kraftfulla automatisering och effektivisering, som automatiska konjunkturstabilisatorer. De generösa ersättningarna gör att köpkraften inte faller för lågt vid tillfälliga ekonomiska konjunktursvackor.
Ett generöst och lika-för-alla-berättigade försörjningsstöd och generösa, inkomstrelaterade socialförsäkringar är viktiga för att ekonomin skall fungera vid lågkonjunkturen och finanskriser. Täcks inte medelklassen av dessa, faller lätt solidariteten från medelklassen bort från de fattigas behov. Och täcks inte de fattigas behov, blir konjunktursvackorna skarpare och tillväxten lägre.
Bidragstak är farliga för de utarmar låg- och medelinkomsttagarnas köpkraft som är vad som driver ekonomin och sysselsättningen.
Läs även denna: Yrkesbegränsning i jobbsökandet bra även för medelklassen