Borgarna avbröt samtalen om hur man skulle få fart på bostadsbyggandet igen för att de rödgröna värnade folkets intressen och vägrade gå med på marknadshyror. Marknadshyror som inte många skulle ha råd med skulle leda till en flyttkedja från bättre boenden till de sämre där de som bott i de sämsta skulle bli bostadslösa. Dessutom skulle det minska den allmänna köpkraften så folk inte skulle ha råd att hålla upp konsumtionen som är nödvändig för sysselsättningen.
Sedan har M återkommit med argumentet om att de samlade bidragen inte får överskrida 75 % av lägstalönen i landet för att motivera folk att jobba. De flesta svenskar är redo att ta stentuffa jobb men vill inte ha direkt hälsovådliga jobb eller jobb med medvetet dålig arbetsmiljö. Det är sådana jobb endast som M:s politik skulle motivera folk att ta.
För det tredje finns inga lägstalöner i Sverige. Lägsta lönen är faktiskt noll kronor/h i Sverige.
M hänvisar att det skulle vara enligt svenska modellen att det inte ska löna sig för mycket att jobba. Ett visst inkomstbortfall får man räkna med som sjuk eller arbetslös. Men i Sverige när vi byggde svenska modellen valde vi att inte ha samma a-kassenivå eller sjukpeng för alla utan att denna skulle grunda sig på vad man tjänat innan sin ofrivilliga arbetsfrånvaro. Det gynnar ingen om akademiker skulle behöva svältas till att söka korvbrödsförpackar jobb. Vad ska då de med lägre utbildning ta för jobb och hur blir villkoren på de jobb som akademiker svältas till att söka när arbetsgivarens tillgång på desperata arbetssökanden ökar?
Dessutom fungerar inte borgarnas idé om en stor gräns mellan högsta bidraget och de lägsta lönerna i landet. Det är naturligt att lägsta lönerna pressas till att följa högsta bidraget. När lägsta offentliga ersättningarna blir lägre, så blir de arbetssökande mer desperata och arbetsgivarna behöver inte bry sig om att bibehålla hälsosamma villkor och löner man kan leva på på jobben. Så vad borgarna åstundar är egentligen en allmän lönesänkning för de som arbetar. Detta skulle sänka den allmänna köpkraften som behövs för att hålla igång sysselsättningen och skapa nya jobb.