Anders Borgs erkännande och den falska skuldbeläggningen
2005 erkände Anders Borg att det inte var välfärden som orsakade 1990-talskrisen, utan en felvärderad växelkurs och dåligt skött makroekonomisk politik. Trots detta fick välfärden bära skulden. Moderaterna använde detta narrativ för att driva igenom attacker på löntagare, privatiseringar och nedskärningar. Redan 2006, när Fredrik Reinfeldt vann valet, inleddes en åtstramningspolitik som ledde till en gradvis och omfattande försämring av arbetsvillkor och den offentliga sektorn.
Arbetslöshet och klasskamp i början av 1900-talet
Vid sekelskiftet 1900 präglades Sverige av utbredd fattigdom, hög arbetslöshet och skarpa klasskonflikter. Staten började successivt bygga ut sociala skyddsnät. Efter andra världskriget växte folkhemmet fram genom att staten satsade mer än den fick in i skatteintäkter under lågkonjunkturer. Investeringar i bostäder, utbildning och industri skapade full sysselsättning och ekonomisk stabilitet.
Folkhemmet byggdes på investeringar – inte överflöd
Den utbredda myten om att välfärdsstaten finansierades av överdriven konsumtion är felaktig. Folkhemmet byggdes genom statliga investeringar och strategiska lån. Staten spelade en aktiv roll i att styra ekonomin, vilket ledde till stabil tillväxt och full sysselsättning.
1970-talet: Systemkris och industrinedläggningar
Under 1970-talet kollapsade Bretton Woods-systemet när Nixon abrupt kopplade bort dollarn från guldstandarden. Detta ledde till valutaturbulens, inflation och globala ekonomiska kriser. Oljekriserna slog hårt mot Sverige och påskyndade industrinedläggningar. De stora industriföretagen tappade makt till finanssektorn. De stora företagens makalösa effektivitet under keynesianismen hade sänkt deras vinster. De blev tvungna att vända sig till finanssektorn för att ha råd med teknik- och produktutveckling.
1980-talet: Avregleringar och den nyliberala offensiven
På 1980-talet började nyliberala idéer få fäste. Avregleringar inom finanssektorn skapade en osund låneekonomi och ökade spekulation. Bankerna fick friare tyglar, vilket ledde till en fastighetsboom – men också en enorm riskexponering.
1990-talskrisen: Hur Sverige kraschade
När den svenska kronan föll och räntorna sköt i höjden i början av 1990-talet exploderade den privata skuldsättningen. Statens svar var att skära ned i offentlig sektor, trots att det var en makroekonomisk chock snarare än välfärdens fel. Krav på budgetdisciplin och svångremspolitik blev den nya normen. Göran Perssons sparpolitik cementerade nedmonteringen av välfärden.
2000-talet: Finanskris, Alliansen och välfärdens försvagning
När Fredrik Reinfeldt tog makten 2006 var det med löftet om att modernisera Sverige. I praktiken innebar det massiva skattesänkningar, utförsäljningar av offentlig egendom och en politik som undergrävde löntagarnas förhandlingsstyrka. Den järnhårda lönelagen illustrerar hur regeringen aktivt pressade ned löneökningar genom arbetslinjen och osäkra anställningar. Krisen 2008 slog hårt, men regeringen använde den som en ursäkt för ytterligare nedskärningar. Effekterna på arbetsmarknaden och social trygghet blev tydliga.
Den ekonomiska debatten och alternativa lösningar
Ett vanligt argument är att Sverige måste ha strikta finanspolitiska ramar, men denna bild utmanas av moderna ekonomiska teorier. Blandekonomin diskuterar alternativa modeller som kan ge en mer hållbar ekonomi. Dessutom har ekonomisk politik ofta styrts av ideologiska föreställningar snarare än vetenskapliga rön, vilket kritiseras av Per Lindvall.
Vad lär vi oss av historien?
Den svenska välfärdsstaten har gått från expansiv till defensiv, där varje ekonomisk kris har använts för att driva igenom åtstramningar. Från Nixon-chocken till finanskrisen 2008 och Reinfeldts privatiseringar har vi sett en tydlig rörelse från social trygghet till marknadsstyrd politik. Historien visar att dessa förändringar inte varit oundvikliga, utan ett resultat av politiska val.
Väldig bra sammanfattning hur allt vände från vår utveckling till nedrustning av samhällskapital och självständighet !!
Värdegemenskapen håller på
att lösas upp under 2000-talet. Affärsperspektiv tar över. Nationell kamp om jordens resurser. Geokrig har gällt.
Affärsperspektiv har alltid gällt. Skillnaden mot förr är att det då var industriella affärsperspektiv, med sådanas behov av både arbetare och kunder och därmed behov av att på något sätt tillgodose båda. Idag är det spekulativa rentiärer som styr.
I Sverige står t.ex. bankerna för mer än häften av alla affärsvinster, något de tjänar ihop på bostadslån för allt dyrare bostäder. Vilket leder till att det blir lönsammare att låta priserna stiga än att bygga nytt, plus att priserna drivs upp mer ju mindre som byggs. En ond spiral.
Jag har just beställt Jan Glete: Nätverk i näringslivet, som enligt förlagstexten bland annat handlar om hur det s.k. näringslivet från 60-talet blev alltmer konservativt och slog vakt om det bestående istället för att satsa lite nytt. Om det stämmer vid läsningen komer jag att tro att detta också spelade sin roll.
En faktor är ju t.ex. väldigt tydlig – att hela borgerligheten rabiat värjde sig mot den öppning mot världen i stort som väl var det positiva som Palme stod för. Nej, för den var det de gamla iländerna som gällde, och inget annat.
Och sen har vi ju den faktor som Alfred Chandler beskriver: att de stora industriföretagen fick en överproduktionskris från slutet av 60-talet. De blev så effektiva att de inte kunde sälja allt de kunde tillverka, det fanns inte kunder nog.
Men istället för att skapa ny efterfrågan i t.ex. fattiga länder valde de att satsa på att låna från rentiärerna som därmed fick avgörande makt över näringslivet. Och medan industrialister, som måste tänka på komplicerade produktionskedjor, är beroende av både arbetare och konsumenter kan rentiärer strunta i båda. Se https://gemensam.wordpress.com/2024/07/22/om-hur-de-producerande-storforetagen-forlorade-sin-makt/
Det är på sätt och vis fascinerande att Chandler skrev om detta redan på 90-talet – men ingen i den tidens politiska kretsar tog fasta på det. Utan istället skyllde man på arbetarna. Även sossar gjorde det.
Ja spännande