Landerholm – Vänskapskorruption och elitens rätt att misslyckas

Högerns dubbelmoral

Granskning av politiker borde inte i första hand handla om vem som administrerar landet bäst byråkratiskt. Politik är inte bara en fråga om effektivitet – det handlar om makt, ansvar och och om folket eller eliten ska ha det bra. Det handlar om att vänstern inser hur Sveriges styrka som ekologiskt land och stark industrination hänger ihop med landets välfärd. Fallet med Henrik Landerholm visar just hur högern gärna talar om att vara ”de vuxna i rummet”, men i praktiken skyddar sina egna med en lojalitet som överskrider allt ansvarstagande.

Kristersson och högerns självbild

Ulf Kristersson har i debatter mot Stefan Löfven kallat sig själv ”den vuxne i rummet”. Det bygger på högerns självbild att deras politik är mer rationell och ansvarstagande än vänsterns. Men vad innebär egentligen ”vuxenhet” i deras värld? Jo, att försvara kapitalets intressen och att ge makt och privilegier åt de redan rika och inflytelserika.

När det gäller ägande rättfärdigas detta som vetenskapligt och ekonomiskt nödvändigt. Men allt ägande är en appropriering av gemensamma resurser. Det är bara legitimt om det görs med folkets acceptans och används för allmänhetens bästa. Om det istället handlar om att en liten elit tar för sig utan hänsyn till resten av samhället, då är det en form av stöld.

Vänskapskorruption och amatörism

Det är här fallet Landerholm blir så avslöjande. Han fick sin topposition utan att tjänsten utlystes – ett skolexempel på vänskapskorruption. Han har strött viktiga, sekretessbelagda papper omkring sig och rentav tappat bort hemligstämplade handlingar. Han har lämnat sin telefon på Ungerns ambassad och sin anteckningsbok i en taxi.

Inte nog med det – han har själv skrutit om att han inte pluggat eller fördjupat sig i sina ämnen. ”Jag är ett naturbarn”, har han sagt. Och detta var alltså Kristerssons stora prestigeprojekt, hans man för att leda Sveriges nationella säkerhetsarbete.

SD:s tystnad avslöjar deras svek

Sverigedemokraterna har länge marknadsfört sig som ett parti som ”tar ansvar”, står på folkets sida och kräver tjänstemannaansvar. Men när en av regeringens viktigaste män visar sig vara en inkompetent säkerhetsrisk – då är SD tysta.

Var är Jimmie Åkessons kritik? Var är avgångskraven? Var är talet om att korruption måste bekämpas? Sverigedemokraterna har blivit en del av det etablissemang de säger sig stå emot.

Dubbelmoralen i högerns maktutövning

Föreställ er att en vänsterpolitiker hade gjort detta. Skandalen hade blivit enorm. Media hade drivit drev i veckor, borgerliga debattörer hade ropat på avgång, högern hade talat om inkompetens och vänsterns ”oförmåga att leda”.

Men när det gäller en av Kristerssons egna – då talas det om ”slarv”.

Högerns maktutövning handlar om att skydda sina egna, oavsett hur grova misstagen är. Det gäller att hålla ihop etablissemanget och se till att de som redan har makt och pengar får behålla den. Ansvar handlar för dem inte om rättvisa eller att ställa alla till svars, utan om att bevara privilegier.

Kristerssons ”vuxenhet” visar sig vara något annat än ansvarstagande. Det är en sköld för att försvara makten åt de redan mäktiga, även när de visar sig vara oförmögna att sköta sitt jobb.