Grundlagen och FN säger att bostad är en mänsklig rättighet. Problemet med att marknaden skall lösa en grundlagsskyddad rättighet är i det här fallet dels att bostäder är dyra att bygga. Dels visar historien att kapitalet tenderar att bygga för få bostäder för att öka hyrorna så mycket som möjligt. Marknadshyror är ingen lösning om vi vill att även låg- och medelinkomsttagare skall ha bra bostäder. Vi har råd att bygga bra, vackra och estetiskt varierade hyresrätter med låga hyror åt alla med bostadsbehov. Läs mer här.
Social Housing kombinerar marknadshyror med subventionerade hyror för de mest utsatta. Detta tenderar att vara en kostsam lösning. Den ökar stigmatisering och klassmotsättningar. Varför skall den rike hyresgästen bestraffas med att betala högre hyra? Därutöver kan det hindra den fattigare hyresgästen från att byta till ett bättre arbete? Den fattige riskerar att i så fall förlora sin bostad. Vidare minskar höga hyror köpkraften. Låg köpkraft minskar tillväxten i samhället. När det blir mindre attraktivt att skaffa sig en hyresrätt blir efterfrågan för stor på privatägda hem vilket leder till hyperinflation på privata hem och därmed följande eskalerande privat skuldsättning.
En god bostadsmarknad bygger på att man inte har marknadshyror och att samhället håller hyrorna. Detta sker genom att staten subventionerar byggande av bra, billiga och vackra hyresrätter för alla som vill ha. Detta behöver inte vara dyrt, om ränteavdragen för privatägda hem i stället går till att subventionera hyresrätter så minskar efterfrågan på privatägda bostäder . Då sjunker priserna på privatägda bostäder och behovet av privat skuldsättning minskar. Läs mer här!
Staten kan också skapa pengar. Det är en traditionell del av socialdemokratisk politik att staten vid behov av nyproduktion kan skapa pengar.
Om vikten av att bygga vackert.
KTH-uppsats visar att det inte är dyrare att bygga vackert.
Man kan också tänka sig att man återupplivar en gammal modell från 20-talet: Kommunala bostadsbolag med uppdrag att bygga så mycket som möjligt, dvs bortse från profitmotivet.
Det behövs dock andra planinstrument än idag. Enligt Boverket är det mest begränsande för byggandet i storstäderna – eller var det i alla fall under 10-talet – bristen på stadsplanelagd mark. Inget planeras förrän det finns ett byggbolag som ligger på och vill ha något byggt. Framförhållningen är noll. Detta till skillnad från t.ex. slutet av 1800-talet då det fanns stadsplaner, ofta större än de redan befintliga städerna, som det bara var att fylla på byggnader med.
Så gick det fort att bygga då också!