Det finns många orsaker till järnvägens problem. En är privatiseringen och konkurrensutsättningen av tågtrafiken och banunderhållet.
Tåg kan vara ett effektivt, punktligt, billigt och klimatvänligt sätt att transportera privatpersoner och industrivaror på. Så var det länge i Sverige innan vi sparade in på detta transportmedel. Det finns många orsaker till att tågen så sällan går i tid.
Järnvägens problem beror på privatiseringen och konkurrensutsättningen av tågtrafiken. Det blir svårt att kvalitetssäkra till exempel banunderhåll eller när tåg ska mötas med olika leverantörer som bara försöker att göra minsta lilla enligt sitt kontrakt enligt konkurrenskapitalismens logik.
En annan är de internationella kraven på extraordinära subventioner av den koldioxidsprutande flygtrafiken.
Ulf Adelsohn varnade för den nyliberala tågpolitiken år 2011 under Alliansens regering:
«SJ har varit en lekstuga för okunniga politiker de senaste tjugo åren.»
Svenska folket vill ha tågtrafik över hela riket, fastän egentligen endast fyra linjer är lönsamma. Regeringen har ofta absurda lönsamhetskrav på järnvägen, vilket är svårt att förena med folkets önskemål om tågtrafik över hela riket.
Underhållet av banverket har dessutom blivit eftersatt sedan 1980-talet samtidigt som tågtrafiken byggts ut. Det har skapat järnvägens problem.
Den tredje orsaken till tågproblematiken är att staten inte avsatt tillräckligt med medel för underhållet. En DN-artikel pekar på en avgörande skillnad gentemot Rysslands järnvägsunderhåll,
som fungerar exemplariskt oavsett väderlek. Skillnaden är att Ryssland har en armé av banarbetare. De sätts omedelbart i arbete vid minsta driftstörning. I Sverige har vi i stället kraftigt skurit ner på antalet banarbetare och ersatt dem med allt fler tjänstemän.
Med en investeringsbudget som löper över flera budgetår skulle staten få tid på sig att låta upprustningen av järnvägsnätet betala av sig, som jag pekar på i andra ställen i denna bok. Pengarna skulle vi kunna få genom att låta staten skapa pengarna.