Globala ekonomiska experter ifrågasätter allt mer det nuvarande systemets effektivitet när det gäller att hantera skuldkriser. En central gestalt i denna debatt är Martin Guzman, en framstående ekonom och tidigare finansminister i Argentina. Han, tillsammans med andra inflytelserika röster, argumenterar för att det ambitiösa ramverket som uppstod efter andra världskriget inte längre passar för dagens komplexa ekonomiska verklighet.
USA dominerade den internationella ekonomins uppkomst
Systemet, med Internationella valutafonden (I.M.F.) och Världsbanken som dess hörnpelare, tog sin skepnad i en tid då USA var den dominerande supermakten och klimatfrågan inte hade nått dagordningen. Guzman, som personligen upplevde Argentinas ekonomiska kollaps och skuldkris, hävdar att det nuvarande systemet bidrar till en mer ojämlik och instabil global ekonomi.
Kritiken mot I.M.F. och Världsbanken har vuxit och sträcker sig bortom traditionella vänster-höger-kontroverser. Många ifrågasätter om det åttio år gamla ramverket verkligen kan möta dagens utmaningar, särskilt med tanke på nya geopolitiska konflikter och den akuta klimatkrisen.
Ojämlikhet har inte samma produktiva värde
Det nuvarande systemet, känt som ”Washington Consensus,” har förlorat förtroendet. Det föreligger en ökad medvetenhet om hur ojämlikhet och könsdiskriminering hämmar tillväxten. Dessutom står världen inför nya utmaningar, inklusive den pågående covid-19-pandemin, stigande livsmedelspriser relaterade till kriget i Ukraina och högre räntor, vilket sätter låg- och medelinkomstländer i skuldproblem och låg tillväxt.
Till och med i ljuset av dessa förändringar har I.M.F. och Världsbanken mött kritik för att anpassningen till nya realiteter har varit otillräcklig. Förändringar i deras tillvägagångssätt har visserligen inträffat, inklusive en övergång från åtstramningspolitik till hållbar skuldsättning och en ökning av medlen till klimatrelaterade projekt. Men kritiker, inklusive Guzman, hävdar att dessa steg är otillräckliga för att möta dagens utmaningar på ett effektivt sätt.
Mer bidrag och bättre lån
I denna kontext framträder en rad frågor om hur man bäst hanterar skuldkriser och främjar ekonomisk hållbarhet. Martin Guzman och likasinnade förespråkar en omprövning av det befintliga systemet och en omstrukturering av dess grundläggande principer. De kräver mer bidrag och låg ränta med långa återbetalningstider för skuldsatta länder, samtidigt som de förespråkar andra nödvändiga reformer för att bättre anpassa politiken till dagens globala ekonomiska utmaningar.
MMT kanske lösningen
En intressant dimension som har föreslagits av vissa ekonomiska tankeskolor, inklusive Modern Monetary Theory (MMT), är idén om att hjälpa länder att skapa en sådan ekonomisk struktur som gör det möjligt för dem att själva producera sina egna pengar. Denna strategi strävar efter att minska beroendet av externa låneinstrument och främja hållbar ekonomisk utveckling.
I detta perspektiv blir det tydligt att en långsiktig strategi bör inbegripa en djupgående övervägning av hur man kan stödja länder som behöver ekonomisk hjälp för att skapa en sådan produktiv autonomi. Det handlar om att ge dem verktygen och resurserna för att bygga upp en ekonomi som kan generera sina egna resurser och valutor, vilket i sin tur skapar en grund för långsiktig hållbarhet.
Traditionen räcker inte längre till
Sammanfattningsvis står den globala ekonomin inför en kritisk period där traditionella lösningar inte längre verkar tillräckliga. En omprövning av det nuvarande systemet och en utforskning av nya strategier, inklusive de som främjas av MMT, kan vara nödvändiga för att skapa en mer rättvis och hållbar global ekonomi.
Denna syn på ekonomisk politik har potential att minska beroendet av externa lån och skapa en plattform för hållbar utveckling. Genom att ge länder verktygen att själva producera pengar kan MMT erbjuda en alternativ väg för skuldsatta nationer att undvika de negativa konsekvenserna av traditionella åtstramningspolitiker och samtidigt främja långsiktig ekonomisk stabilitet.
Det finns ju dessutom en hygglig kunskap om hur fattiga länder kan bli rika(re), genom att främja sådana branscher som har framtiden för sig, på ett sådant sätt att kapitalister tvingas bete sig långsiktigt ansvarigt. Det är metoder som har tillämpats av USA ca 1860-1940, av Västeuropa ca 1945-1975, av Japan, Taiwan och Sydkorea fram till ca 2000, och av Kina, och alltmer av Sydostasien, idag.
Mycket kort sagt handlar det om att politiken överordnas den kortsiktiga ekonomiska lönsamheten utan att för den skull strunta i denna. Samt om att inte alla typer av produktion är lika fördelaktiga. Och, förstås, att länder måste få rätt att tillämpa dessa principer utan att få stryk av Washingtoninstitutionerna och de stormakter som står bakom dessa.
En ingående studie av hur Japan bar sig åt finns hos Chalmers Johnson: MITI and the Japanese miracle, en studie över motsvarande i Kina hos Yi Wen: The making of an economic superpower, och en överblick över dom allihop hos Alice Amsden: The rise of the rest. Hon tar också upp vad de flesta latinamerikanska regeringar gjorde för fel i sina utvecklingsförsök.
Vi får inte glömma bort att välstånd inte handlar om mynt utan om produktionskapacitet. Kan ett land inte producera kan det inte heller betala sina skulder, oavsett hur små dessa är.
Självklart är produktionskapaciteten viktigast.
… och den kräver skötsel, det duger inte att överlåta den till marknaden dvs till sig själv.
Jag tror ju på starkt statligt reglerad och till stora delar men inte helt offentligt ägd blandekonomi.
Det gör väl jag också, mer eller mindre. Även om jag tror mer på producentkooperation än på att staten ska in och rådda i företagens rutiner när det *går bra*. Se t.ex. https://econpapers.repec.org/paper/sipdpaper/12-003.htm och https://employeeownership.co.uk/wp-content/uploads/The_Ownership_Dividend_The_economic_case_for_employee_ownership.pdf. Den som har störst intresse av att ett företag ska gå bra är de anställda. De s.k. ägarna kan alltid smita från ansvaret, plundra verksamheten och sticka, och staten är trög.
Stat innebär alltid byråkrati. Och byråkrati är alltid trög. Den säger alltid nej, där entreprenörskap innebär att säga ja till nyheter. De enda tillfällen där byråkratier är pigga på nyheter är när toppbyråkraterna kan få fördelar av dessa, typ New Public Management.