Vi behöver ett friskt arbetsliv. Ett arbetsliv som ger förutsättningar till människor att utföra ett gott jobb. Där vi har tid för återhämtning, reflektion och utveckling. Ett arbetsliv för alla, kort och gott. Nu ser dock verkligheten annorlunda ut. Generaldirektören för Arbetsmiljöverket, Erna Zelmin-Ekenhem, skriver på DN Debatt 9/3 – 2016:
”Mellan år 2010 och 2014 har antalet anmälda arbetssjukdomar på grund av den organisatoriska arbetsmiljön ökat med 70 procent. För hög arbetsbelastning och problem i relationerna på arbetsplatsen är exempel på vad som ligger bakom siffrorna.”
Kristina Glise, överläkare vid Institutet för stressmedicin i Göteborg, konstaterar i en intervju i Göteborgs-Posten 13/5 2013 att sjukskrivningarna i arbetslivet nu även drabbar 90-talister:
”- Vi har tidigare haft patienter som är födda på 70- och 80-talen. Nu börjar de första 90-talisterna dyka upp på mottagningen och vi håller på att drunkna i remisser/…/”
Vad kan vi göra för att förbättra situationen? Det är av yttersta vikt att vi lämnar åtstramningsekonomin bakom oss och börjar investera igen. Vi behöver fler händer i vård, skola och omsorg. Vi behöver fler händer inom socialtjänsten, inom Arbetsförmedlingen och inom samhället i stort. I dagsläget har vi ca 200 000 öppet arbetslösa och ca 181 000 i olika åtgärder. Om de som är friska nog att arbeta skulle få chans att komma tillbaka har vi kommit en bra bit på väg. Men det är också viktigt att de som är för sjuka för att arbeta tillåts att fortsatt vara sjuka.
I en välfärdsstat tar man hand om varandra. Det är inte svårare än så.