Thomas Piketty’s ”Capital in the Twenty-First Century”
Sammanfattning av innehållet:
Thomas Piketty’s bok ”Capital in the Twenty-First Century” undersöker ekonomisk ojämlikhet genom historien och fram till idag. Piketty använder omfattande historisk data för att analysera förmögenhetsfördelning och inkomstojämlikhet, med fokus på hur kapital och arbetsinkomster har utvecklats över tid.
- Huvudtes: Piketty argumenterar för att världen rör sig mot en form av ”patrimonial kapitalism”, där ärvd rikedom spelar en allt större roll. Han visar att avkastningen på kapital (r) tenderar att överstiga den ekonomiska tillväxttakten (g), vilket leder till ökande ojämlikhet. Denna formel, r > g, är central i hans analys och innebär att kapitalägare ackumulerar rikedom snabbare än vad ekonomin växer, vilket förvärrar inkomstskillnader.
- Historisk kontext: Piketty spårar utvecklingen av kapital- och inkomstfördelning från 1700-talet fram till idag. Han noterar att den industriella revolutionen och den därpå följande ekonomiska tillväxten ledde till en minskning av ojämlikheten under en period. Dock har denna trend vänt sedan 1980-talet, med ökande ojämlikhet som följd.
- Kapitalets roll: Piketty påpekar att kapitalets andel av den nationella inkomsten har ökat, medan arbetsinkomstens andel har minskat. Detta innebär att kapitalägare får en större del av kakan, medan löntagare får en mindre del.
- Förslag på åtgärder: För att motverka denna trend föreslår Piketty en global progressiv skatt på förmögenheter, vilket skulle hjälpa till att omfördela rikedom och minska ojämlikheten. Han menar också att en progressiv inkomstskatt med höga skattesatser för de rikaste skulle vara effektivt, även om han erkänner att sådana åtgärder kan vara politiskt svåra att genomföra.
- Framtida utmaningar: Piketty varnar för att utan åtgärder för att korrigera dessa trender kan vi förvänta oss en värld med låg ekonomisk tillväxt och extrem ojämlikhet, där ett fåtal kapitalägare dominerar ekonomin.
Thomas Piketty’s ”Capital and Ideology”
Sammanfattning av innehållet:
I ”Capital and Ideology” fortsätter Piketty sin utforskning av ojämlikhet, men med ett bredare fokus på de ideologiska system som har rättfärdigat och upprätthållit ojämlikhet genom historien. Han argumenterar för att ojämlikhet inte bara är en ekonomisk nödvändighet utan ett resultat av politiska val och ideologiska konstruktioner.
- Huvudtes: Piketty hävdar att ojämlikhet är en politisk konstruktion och att samhällets rättfärdigande av olika former av ojämlikhet har förändrats över tid. Han undersöker hur olika ideologiska system, från feodala samhällen till dagens meritokratiska samhällen, har motiverat fördelningen av rikedom och makt.
- Historisk analys: Boken ger en omfattande historisk analys av olika samhällssystem och deras fördelning av ekonomiska resurser. Piketty visar hur samhällen har rört sig genom olika stadier av ojämlikhet och de ideologier som har rättfärdigat dessa stadier, från slavsamhällen till kolonialism och dagens kapitalistiska system.
- Förslag på åtgärder: Piketty föreslår en rad politiska åtgärder för att skapa ett mer jämlikt samhälle, inklusive progressiva skatter på rikedom och inkomster, liksom investeringar i utbildning och sociala program. Han argumenterar för att en mer jämlik fördelning av resurser skulle leda till ett mer rättvist och stabilt samhälle.
- Demokratins roll: Piketty betonar vikten av demokrati i att skapa rättvisa ekonomiska system. Han menar att politisk makt bör spridas mer jämnt och att medborgarnas inflytande över ekonomisk politik bör ökas för att motverka koncentrationen av rikedom och makt.
- Kritik av meritokrati: Boken kritiserar den meritokratiska ideologin som dominerar många moderna samhällen, där individer belönas baserat på sina upplevda talanger och ansträngningar. Piketty argumenterar för att denna syn ignorerar de strukturella faktorer som påverkar ekonomisk framgång och rättfärdigar ojämlikhet.
Jag vill också gärna puffa för Per Molanders lilla bok Ojämlikhetens anatomi, som verkar ha ungefär samma innehåll som Pikettys andra bok. Molander pekar också på hur skilda ideologer inte vill ta i frågan med tång, trots att ojämlikhet till 80% består av slump och trots ojämlikhetens destruktiva effekter. Mer på https://gemensam.wordpress.com/2019/10/02/om-ojamlikheten-okar-beror-det-bara-pa-minskat-politiskt-tryck-nerifran/.
I alla fall verkar även Molander ha lite svårt att föreslå åtgärder trots att han är mycket klar över att den temporärt minskade ojämlikheten ca 1900-1980 berodde på facklig kamp.
Jag gillade Molanders bok. Rent finansiellt är lösningen återinförande av keynesianism, Bretton Woods, gärna en fiktiv valuta för världshandel, mer nationell självförsörjning hjäpt av internationell solidaritet, endast global handel om inte annat går för en viss produkt/tjänst, mer progressiv skatt, marknadsregleringar, många förstatliganden, statligt subventionerad spjutspetsforskning etc etc. Det stora är att förklara att välfärd och statliga underskott lönar sig. De lönar sig men det finns så många lögner om motsatsen. https://www.oskarbrandt.com/2024/05/10/vi-reade-ut-vart-land-i-onodan/
Dock bör ju en ny ekonomi vara mer grön och cirkulär https://www.oskarbrandt.com/2023/03/16/degrowth-capitalism-the-importance-of-a-radically-potent-but-comfortable-climate-strategy/
Samt, icke att förglömma, baseras på starka fack och andra organisationer som inte styrs från regeringshåll.
Jag tror det var detta som knäckte det svenska systemet. Det är i alla fall vad Kjell Östberg föreslår i sin bok The rise and fall of the Swedish social democrats. Socialdemokratiska partiledningar gjorde allt för att avmobilisera den kraft som hade fört dem till regeringsställning. Både med ojusta metoder typ svartlistning och med mindre ojusta som att säga åt folk att sitta still i båten så skulle dom minsann fixa det. Dom borde ha begripit att detta inte skulle fungera i ett samhälle där kapitalister fortfarande var helt fria att organisera sig som de behagade.
Roosevelt var smartare. Han brukade säga åt uppvaktande rörelser att ”jag håller med er, men fortsätt att hålla trycket uppe annars kan jag inte göra något.” Den enda socialdemokrat jag har hört säga så var John-Olle Persson som kom fram till oss i Alternativ Stad strax före sin död och bad oss fortsätta motståndet mot motorvägar så det skulle bli lättare för honom att driva frågan inom apparaten. Men, som sagt, han dog tyvärr.
Fast nu har en del vaknat (fast det förmodligen är för sent för dom), se https://www.aftonbladet.se/kultur/a/yE1X22/eric-rosen-om-ingvar-carlsson-hopp-vrede-och-aktivism!
Sent skall syndaren vakna.