Utvecklingen av fördelningen av inkomster och förmögenheter har blivit alltmer ojämlik. Detta beror på den kontroversiella idén om privata ägande som en mänsklig rättighet. Privat ägande bör istället ses som en fråga som vi i demokratisk ordning kan besluta om och kan omfördela.
I Sverige äger den rikaste procenten 23 % av nationalförmögenheten. I USA äger den 40 % av USA:s tillgångar.
Att denna utveckling kan fortsätta beror enligt mig på att så många tror att all egendom förvärvats på ett ärligt sätt genom gåva eller köp med pengar från ett väl utfört arbete.
Detta hör ihop med den nyliberala idén om att skatt är stöld. Denna idé utgick MUF från 2008 då de polisanmälde Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros för förberedelse till stöld. Detta för att Östros ville höja skatten med 70 miljarder kronor. MUF:s pressekreterare hävdade att polisanmälningen gjorts med glimten i ögat. Men med alla de skattesänkningar och privatiseringar som Alliansen gjort måste den kallas för nyliberal. Nyliberalerna tror på Nattväktarstaten. Detta är en stat som privatiserat samhället så mycket som möjligt förutom rättsväsende och militär för att hålla ned skatten så mycket som möjligt. ”Hur staten ska finansieras är en fråga som debatteras bland nyliberaler, eftersom nyliberalismens grundinställning är att skatt är stöld.” ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Nattväktarstat ).
Folkmajoriteten definierar äganderätten
Det finns problem med en sådan okritisk tro på en legitim äganderätt. Under mina juridikstudier fick jag lära mig att laga ägande uppstår på två sätt. Det första sättet som nämndes ovan har ett antal former, till exempel köp, gåva, lön eller arv från tidigare legitim ägare. Dessa kallas för laga fång. Det andra sättet är ockupation. Det är när vi tillägnar oss något som saknar tidigare ägare, till exempel när vi plockar svamp i skogen. Men det första sättet, som större delen av förmögenheterna uppstår på idag, kan i första ledet bara härledas tillbaka till ett allmänt tillstånd av rättslös ockupation. Annars måste man tro att en högre makt satte igång överlåtelsekedjan. Någon gång satte en människa för första gången en flagga i marken och utropade: ”Detta är mitt land.” Detta är ett exempel på ett ursprungligt tillstånd av rättslös ockupation. Det bör ha varit folkmajoritetens, det vill säga. gruppens, acceptans av detta anspråk som avgjorde om ägandeanspråket skulle respekteras. Jag anser att alla ägandeanspråk, för att fortfarande vara legitima, måste bero på gruppens acceptans. Alltså bör det vara folkmajoriteten som ska avgöra om den privata äganderätten skall respekteras. Det bör den bara göra om den gynnar densamma. Även filosofen Rousseau (1712-78) ansåg att den första människa som inhägnade sin gård lurade omgivningen när han fick dem att acceptera detta intrång på jorden som inte tillhörde någon enskild.
Forskningsöversikten ”The dawn of everything” av David Graeber och David Wengrow hävdar utifrån den empiri de hittat att samhällen alltid växlat mellan ojämlikhet och jämlikhet genom tiderna. Men det är en en sen uppfinning med denna institutionaliserade jämlikhet vi har sedan några århundraden idag. Faktum kvarstår: äganderätten är det upp till folket att rösta om.
Vad leder det då till om ägande inte skulle vara en mänsklig rättighet? Att det är något vi demokratiskt enas om formerna för och kan omförhandla? Vilken samhällsform är bäst utifrån denna syn på det privata ägandets natur?
Politiken överordnad ekonomin
Kommunism är möjlig. Detta samhällssystem där staten äger produktionsmedlen (alla fabriker, maskiner, banker etc.) stämmer väl överens med min tes att privat egendom är en form av lån från den ursprungligen gemensamma naturen. Problemet är att kommunism, både korrekt och inkorrekt, förknippas med ineffektivitet och frånvaro av väsentliga mänskliga rättigheter.
Nyliberalism är möjlig. Det nyliberala samhället präglas av en oreglerad konkurrens. Var och en kan såväl vinna som förlora allt. Därmed ska maximalt antal behov hos så många individer som möjligt bli tillfredsställda. Problemet är att det nyliberala systemet verkar vara uppbyggt så, att efter en ursprunglig relativ jämlikhet samlar en liten del av befolkningen på sig en allt större del av kakan. Det är svårt att hävda att ett nyliberalt samhälle ger särskilt mycket tillbaka – utom till eliten.
Skyddsnät och valfrihet
Reforminriktad socialdemokrati i t.ex. de svenska rödgröna partiernas tappning är möjlig och enligt mig det samhällssystem som fungerar mest rättvist och effektivt. Det är ett samhällssystem mitt emellan nyliberalism och kommunism. I likhet med kommunismen erbjuder det ett skyddsnät åt alla men samtidigt en ökad del av kakan åt den som vill jobba hårdare eller ta risker som företagare. Dessutom är troligen den skandinaviska socialdemokratin det samhällssystem av de tre diskuterade som minst har kränkt de mänskliga rättigheterna eller lett till krig.
Vilken modell man än väljer, vill jag påstå att det nyliberala argumentet att ”skatt är stöld” faller. Om nu folket alltså demokratiskt definierar ägandet, så bör det ingå i överlåtelsen av den gemensamma egendomen till individen något i utbyte till samhället. Det tas i dag ut som skatt.
Ekonomin inte överordnad politiken
Vissa hävdar att politiken måste rätta sig efter den ekonomiska makten. Tvärtom bör ekonomin vara till för att tjäna folket, politiken och samhället. Folket kan börja med att genom statsapparaten kraftigt beskatta en del av överskottet hos de rikaste och förvalta detta i till exempel statliga fonder. Ett för stort överskott hos ett fåtal är knappast till nytta för gruppen. Vi kan omfördela radikalt.
Att skatt är stöld är grundhypotesen i det nyliberala Allians-projektet som hela tiden vill tvinga på oss sänkta skatter och försämrade socialförsäkringar. Detta leder i förlängningen till att i såväl offentlig som privat sektor får allt färre göra allt mer till allt sämre villkor. Det argumentet bygger på en lögn om äganderättens uppkomst och legitimitet.