I de mänskliga rättigheterna står det att var och en av oss har rätt till ett arbete. Det är väl gott. Vi har rätt till en nyttoproducerande sysselsättning att försörja oss på. Detta borde även inbegripa att arbetsplatsen ska anpassa sig efter den anställde och inte tvärtom. Även de svaga ska ha rätt att kunna försörja sig.
Läget har dock förändrats. Automatiseringen gör att allt färre behövs i produktionen. Då skulle vi kunna skapa låtsassysselsättningar åt människor. Men vore det inte bättre att utvidga rätten till arbete till rätten till försörjning så att människor kunde skörda frukterna av automatiseringen?
De som vill ha ett arbete ska fortfarande kunna få ett. Men de som kunde tänka sig en mindre ersättningsnivå skulle kunna få bli flanörer. (Ett villkorslöst ersättningsgolv leder även till högre löner för dem som arbetar. Läs mer här!) Det låter kanske oansvarigt, men ska den som inte vågar ta ett riktigt slitigt jobb verkligen behöva dö för detta? Denna ersättning skulle vara så låg att den stimulerade till arbetssökande eller studier, men så hög att den klarade sig relativt väl som riskerade att falla genom skyddsnäten. Och de som kunde tänka sig en ersättning mellan flanörens låga ersättning och arbetarens höga ersättning skulle kunna få studera. Vi borde verkligen utnyttja överflödssamhällets möjligheter till att gynna möjligheterna till kunskapsinhämtning hela livet. Bortsett från alla humanitära fördelar med detta, så ökar det vårt samhälles konkurrensfördelar.
Sedan borde man skapa så många arbetstillfällen som behövs för att produktionen och arbetena inom vård, skola och omsorg får en mänsklig belastning. Därutöver borde man utnyttja vinsterna från automatiseringen till att kraftigt bygga ut kultursektorn så att fler kunde få meningsfulla jobb där de kreerade saker och tjänster ägnade att skapa njutning, mening, ett jämnlikt och tolerant samhälle, allmänbildning och kritiska reflektioner.