Schlingmann, den retoriskt begåvade arkitekten arkitekten bakom arbetslinjen och Nya Moderaterna, talar i DN om arbetslinjens död och en framtid av arbetslust.
Det han beskriver är en anarkokapitalistisk dystopi. Han säger att möjligheten för Sverige att höja skatterna och bygga ut offentlig sektor för att ersätta de jobb som digitaliseringen väntas bortrationalisera är förbi. Han förklarar dock inte varför den möjligheten är förbi.
Han erkänner att färre händer kommer att behövas i produktionen. Digitaliseringen och automatiseringen kommer att bortrationalisera hälften av alla jobb de närmaste 20 åren. Och nu kommer även de högkvalificerade tjänstemannayrkena i stor omfattning att försvinna. Han vill dock inte att man kortar arbetstiden. Utan att man ska kämpa om timanställningar på arbetsplatser som kommer att finnas en kort tid under intensiva villkor för att sedan ersättas av nya arbetsplatser. Också de kortvariga.
Jag förstår egentligen inte vilka vinnarna är i detta anarkokapitalistiska mardrömssamhälle, men det är väl storkapitalisterna. Men även många av dessa riskerar väl att slås ut då de kanske satsat sina pengar på en företagsblomma som blommar ut.
Som vanligt säger borgarna att rödgrön politik är omöjlig. Som vänster säger jag att i framtidens maxautomatiserade samhälle kommer höga skatter, omfördelningspolitik, kortad arbetstid, generösa sociala skyddsnät (och troligen även en hög medborgarlön) och en expanderande offentlig sektor att vara av nöden inte bara för att göra framtiden till en utopi utan också för att hålla den vinstgenererande konsumtion vid liv till gagn för kapitalisterna.
Samarbetar vi har vi allt att vinna. Vägrar vi skatt, så kommer vi att få slita ännu hårdare för allt färre spillror.