Högern vill ha låg skatt för de rika för att dessa ska på leva på avkastningen från sitt ihopsparade och ärvda kapital från tidig ålder. Högern vill ha hög skatt och låga löner/ersättningar för låginkomsttagare för att pressa dessa att bli de rikas billiga tjänare.
Hur fungerar skattesänkningar för rika?
Sänkt skatt för höginkomsttagare höjer inflationen genom att de rika snabbt kan tjäna ihop pengar att dra sig tillbaks och detta sänker produktivitetsutbudet i förhållande till efterfrågan.
Hur fungerar hög skatt för arbetare och medelklass?
Sänkt skatt på låginkomsttagare gör att dessa kan klara sig på mindre pengar och ändå upprätthålla produktionen med sin konsumtion. Detta sänker inflationen och minskar resursanvändningen ekologiskt.
Budgetar i länder med fiatvalutor
I ett land med fiatvaluta, som Sverige, finns det ingen brist på statliga pengar. Staten skapar alla pengar som används i budgeten och tar bort dem genom skatt. När skatten för de rika sänks och bidragen för de fattiga minskas, bygger det på ett falskt samband – det finns ingen faktisk koppling mellan dessa åtgärder. Makthavare, allierade med de rikaste sedan 1970-talet, utnyttjar den här felaktiga tron för att pressa arbetare och medelklass till att bli maktlösa och underbetalda tjänare.
Minskat statligt stöd till kommuner och offentlig sektor
Samma princip gäller när staten minskar stödet till kommuner, skola, vård och omsorg. Detta sker för att skapa en låglönemarknad. När välfärden försämras, används det som ett argument för privatisering, vilket gör att de rikaste kan tjäna på medborgarnas grundläggande behov.
Jobbskatteavdragen ska pressa löntagarna
Men jobbskatteavdragen för de fattiga då? Hur påverkar det samhällets skatt för fattiga och rika? Dessa har kombinerats med höjd allmän löneavgift som urholkar ersättningarna vid arbetslöshet, sjukdom och ålderspension. Sedan är skatten ändå mycket förmånligare för de allra rikaste. Fattiga arbetare har lurats till att när de är friska äta av sig själva då de är sjuka och arbetslösa eller ålderspensionärer. Jobbskatteavdragen har ingen statsfinansiell orsak mer än att pressa arbetare och medelklass till att arbeta hårdare till lägre lön av rädsla för utförsäkring vid sjukdom eller arbetslöshet.
Skev skattepolitik med spara-i-ladorna
Så skatten har med högerns reformer blivit högre för låg- och medelinkomsttagare och väldigt förmånliga ju rikare folk är.
Sedan blir det problem med produktiviteten om samhällets alla begåvade och högavlönade via skattesänkningar kan spara så mycket att de kan pensionera sig vid 40-45 års ålder. Detta är ett fenomen inom finansialisering.
Ökad finansialisering innebär att ekonomin och samhället blir mer beroende av finansmarknader och finansiella institutioner. Det innebär att finansiella transaktioner, investeringar och spekulationer får en större betydelse jämfört med den reala ekonomin, där produktion och tjänster sker. Det kan ha flera negativa konsekvenser för samhällsekonomin, jämlikheten, klimatet, freden och individens frihet:
1. För samhällsekonomin:
Finansialisering leder ofta till att mer resurser går till kortsiktig spekulation istället för långsiktiga investeringar i produktiv verksamhet som kan skapa arbetstillfällen och tillväxt. Banker och företag fokuserar mer på att maximera aktieägarnas värde snarare än att investera i anställda, forskning och utveckling. Detta kan skapa bubblor som, när de spricker, leder till kriser som drabbar hela ekonomin, likt finanskrisen 2008.
2. För jämlikheten:
Finansialiseringen tenderar att gynna de som redan har tillgång till kapital, medan de som arbetar i den reala ekonomin, särskilt de med lägre inkomster, riskerar att hamna efter. När stora företag och investerare tjänar pengar på finansiella spekulationer utan att det skapas nya jobb eller förbättrade löner, ökar klyftorna i samhället. Kapitalägare får en oproportionerligt stor andel av de ekonomiska vinsterna.
3. För klimatet:
Finansialisering gynnar ofta kortsiktiga vinster, vilket gör att investeringar i långsiktigt hållbara och gröna teknologier ofta hamnar i skymundan. Ofta prioriteras snabba vinster i sektorer som olja, gas och andra resursintensiva industrier, vilket leder till fortsatt utsläpp och miljöskador. Det blir en broms för den nödvändiga omställningen till en hållbar ekonomi.
4. För freden:
Finansmarknader kan i vissa fall bidra till instabilitet, både inom och mellan länder. När ekonomiska kriser slår hårt, som under finanskrisen, ökar social oro, konflikter och politiska spänningar. Dessutom kan stater lockas att öka sina militära utgifter för att skydda finansiella intressen, både inom landet och internationellt, vilket kan leda till konflikter.
5. För individens frihet:
När ekonomier blir allt mer finansialiserade, ökar också risken att individens frihet begränsas. Privat skuldsättning ökar när människor behöver låna pengar för att köpa bostäder, utbildning eller konsumtionsvaror. Hög skuldsättning gör människor mer sårbara och mindre fria att fatta egna beslut. Dessutom blir makten mer koncentrerad till finansiella institutioner och stora företag, vilket minskar individens handlingsutrymme och inflytande.
Sammanfattning:
Ökad finansialisering kan leda till kortsiktiga ekonomiska vinster för vissa, men den långsiktiga effekten för samhället är ofta negativ. Den skapar ekonomisk instabilitet, ökar ojämlikheten, försvårar kampen mot klimatförändringar, främjar konflikter och inskränker individens frihet genom ökad skuldsättning och maktkoncentration.
Men i en fiatvaluta som Sveriges finns ingen brist på statliga pengar. Staten skapar alla pengar den spenderar i budgeten och förstör alla pengar den får in i skatt. Enda anledningen för att man vill sänka bidrag och förmåner för fattiga när man sänker skatt för rika är för att det låter som ett logiskt samband men det är ett illusoriskt och falskt samband som inte finns. Makten som sedan 1973 är allierade med de rikaste utnyttjar att folk tror att detta samband finns för att pressa fler ur arbetar- och medelklassen till att bli de rikastes hårt arbetande, rättslösa livegna tjänare.
På samma sätt är det varför staten minskar på statssubventioner till kommuner, skola, vård och omsorg. Det är för att skapa låglönearbetare och när välfärden slutar leverera kvalitet, så kan staten få ursäkt att privatisera så att de rikaste kan bli rika på medborgarnas mest nödvändiga behov.
13 svar på “Skatt för fattiga och rika, tidig pension och billiga tjänare”
Den enkla förklaringen finns ju också: att regeringen rakt av företräder rentierkapitalisterna och inte har något som helst mål utöver att dessa ska öka sin andel. Rentierer har ju inget intresse av produktion.
Ja denna kortsiktiga ekonomi urholkar samhället och bäddar för sociala konflikter och brister. Att inte genomföra nödvändiga investeringar i samhällsnytta och miljön ökar framtida kostnader med ökade förluster
”Köpmän och industrialister går från att vara risktagare till att bli rentiärer och sparar på sin energi. Konsumtionen utifrån givna inkomster ökar, sparandet minskar. Olika intressen driver sina frågor på politisk nivå, och om tillräckligt många gör det blockerar de effektiva statliga åtgärder. Inkomstfördelningen tenderar att bli mer skev, de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Med större tillgång till den politiska makten kommer de rika sannolikt att motsätta sig en etiskt lämplig fördelning av nationella bördor, till exempel kostnader för försvar, skadestånd, infrastruktur och andra kollektiva nyttigheter.”
Resultatet blir allmän ekonomisk stagnation. Iakttaget av Kindleberger i Norditalien och Spanien sen 1500-talet, av George Modelski i Kina från 1200-talet, av van Bavel i Irak från 800-talet. En typisk följd av ojämlikhet: de rika behöver inte anstränga sig. Och eftersom de har makten innebär det att hela samhället förfaller. Och eftersom bara de rika gynnas uppstår slagsmål om att höra dit, vilket innebär att även överklassen splittras, och blir allt brutalare.
Du är så insiktsfull. I dagens samhälle är ju främst arbetslivet på golvet så pressat att alla vill bli akademiker. Men även akademikerna är oerhört ansatta, så dessa vill ju bli rentierer.
Problemet är att det inte går att bli rentiär utan att ha en massa pengar (eller ekvivalenter). Och det får man inte på en enkel akademisk examen. De flesta akademiker blir mer och mer proletärer.
Du får allt mer rätt med tiden för det blir allt svårare för kapitalet att överprestera i takt med att kurserna redan är höga och att vi förstör jorden. Men för dem som fick arbete 2000 och var i arbete sedan dess, så kunde 1000 kronor enligt AI gett ett inte föraktligt kapital att dryga ut lönen med. Svar från chat GPT: ”För att beräkna det totala kapitalet som en person skulle ha haft idag om de hade investerat 1000 kronor varje månad i Investor, Latour, Kinnevik, HM, Lundbergs och Castellum sedan år 2000 och återinvesterat alla utdelningar och avkastning, behöver vi veta den genomsnittliga årliga avkastningen för varje aktie och hur många aktier som skulle ha förvärvats varje månad med de 1000 kronorna. Dessa uppgifter kan vara svåra att beräkna exakt utan att ha tillgång till historisk aktiedata och utdelningsinformation. Men om vi antar en genomsnittlig årlig avkastning på, säg, 7-10% för varje aktie och att alla utdelningar återinvesterades, skulle den totala summan troligen vara betydande, särskilt med tanke på effekten av sammansatt ränta över en period på över 20 år. En investeringskalkylator eller finansiell modellering skulle kunna ge en mer exakt uppskattning baserat på historisk data och antaganden om framtida avkastning.”
Jag vet ju en kompis som haft vanliga jobb som webbredaktör och kommunikatör och haft jobb sedan 2000. Han säger att han inte längre är lika beroende av sin lön. och Sedan Reinfeldts reformer har vi fått 155 000 dollarmiljonärer som då är rika nog att bli rentierer.
En del av de ökande klassklyftorna kommer sedan år 2000 av dem som kunnat haft arbete regelbundet och kunnat sätta av en del av sin lön regelbundet i aktier.
Sedan kan den bli rik som utöver en normal lön eller någorlunda socialförsäkring, kan leva snålt. Mycket av det som går att köpa är ju skit. Den som istället lever lite snålare men ändå gott och investerar i aktier.
Nu är jag inte säker på hur länge aktiemarknaden kan fortsätta att överprestera.
Sedan är inte ett samhälle som förlitar sig på välfärd för dem som lykcats och skiter i alla andra och folkets produktion hållbart socialt, ekonomiskt eller ekologiskt.
Jag ville bara påpeka att såväl välbetalda arbetare och akademiker som regelbundet haft arbete och investerat kunnat bygga sig ett kapital som kan dryga ut lönen.
155.000 är drygt en procent av tio miljoner. Eller låt säga tre om man räknar in anhöriga. Ingen särskilt stor del, det är väl ungefär den andel överbetalda som Turchin räknar med.
De flesta skrämdes bort från aktiespekulerandet av krascherna ca 1990 och ca 2000.
Dock finns en möjlighet för dem som lyckas behålla hälsan och ett heltidsjobb med en lön på 30-45 000 per månad att spara ihop sig ett rejält kapital genom månatliga avsättningar. Kanske inte för att gå i pension, men väl för att dryga ut lönen.
Visst går det… Man kan ju svälta sig hela livet för att få leva gott efter 67 – och så dör man i en trafikolycka vid 66 och så var allt förgäves.
Jag tror majoriteten tackar nej till den sortens puritanism.
Visst var det dåvarande finansministern Ann Wibble som ansåg att alla skulle ha ett bankkonto på minst en årslön. Hon vägrade dock att dela ut ett sådant.
Dock är det vad man är tvungen till i dagens åtstramningspolitik. Den som konsumerar allt när hen har arbete kommer snabbt svältas ut till ett hälsovådligt jobb vid arbetslöshet efter sjukdom. Den som inte sparar lite över tid, kommer aldrig få del av kapitalets ökade del av produktionskakan. Jag säger inte att detta är rätt eller lätt, men det är vad låg- och medelinkomsttagare tvingas till om de vill kunna leva och inte behöva svältas till hälsovådliga jobb.
Den enkla förklaringen finns ju också: att regeringen rakt av företräder rentierkapitalisterna och inte har något som helst mål utöver att dessa ska öka sin andel. Rentierer har ju inget intresse av produktion.
Precis så
Ja denna kortsiktiga ekonomi urholkar samhället och bäddar för sociala konflikter och brister. Att inte genomföra nödvändiga investeringar i samhällsnytta och miljön ökar framtida kostnader med ökade förluster
Precis. Ödesdigert.
Beskrivs på kornet av Charles Kindleberger:
”Köpmän och industrialister går från att vara risktagare till att bli rentiärer och sparar på sin energi. Konsumtionen utifrån givna inkomster ökar, sparandet minskar. Olika intressen driver sina frågor på politisk nivå, och om tillräckligt många gör det blockerar de effektiva statliga åtgärder. Inkomstfördelningen tenderar att bli mer skev, de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Med större tillgång till den politiska makten kommer de rika sannolikt att motsätta sig en etiskt lämplig fördelning av nationella bördor, till exempel kostnader för försvar, skadestånd, infrastruktur och andra kollektiva nyttigheter.”
Resultatet blir allmän ekonomisk stagnation. Iakttaget av Kindleberger i Norditalien och Spanien sen 1500-talet, av George Modelski i Kina från 1200-talet, av van Bavel i Irak från 800-talet. En typisk följd av ojämlikhet: de rika behöver inte anstränga sig. Och eftersom de har makten innebär det att hela samhället förfaller. Och eftersom bara de rika gynnas uppstår slagsmål om att höra dit, vilket innebär att även överklassen splittras, och blir allt brutalare.
En aktuell bok om detta beträffande USA recenseras i Guardian: https://www.theguardian.com/books/2023/may/28/end-times-by-peter-turchin-review-elites-counter-elites-and-path-of-political-disintegration-can-we-identify-cyclical-trends-in-narrative-of-human-hope-and-failure
Du är så insiktsfull. I dagens samhälle är ju främst arbetslivet på golvet så pressat att alla vill bli akademiker. Men även akademikerna är oerhört ansatta, så dessa vill ju bli rentierer.
Problemet är att det inte går att bli rentiär utan att ha en massa pengar (eller ekvivalenter). Och det får man inte på en enkel akademisk examen. De flesta akademiker blir mer och mer proletärer.
Peter Turchin beskriver det så här: https://peterturchin.com/when-a-i-comes-for-the-elites/. En liten minoritet får de välbetalda jobben, resten får slita med rutiner under ägarkontroll.
Han avslutar med att det finns en självreglerande mekanism i det: såväl Robespierre som Lenin och Castro var proletariserade jurister.
Du får allt mer rätt med tiden för det blir allt svårare för kapitalet att överprestera i takt med att kurserna redan är höga och att vi förstör jorden. Men för dem som fick arbete 2000 och var i arbete sedan dess, så kunde 1000 kronor enligt AI gett ett inte föraktligt kapital att dryga ut lönen med. Svar från chat GPT: ”För att beräkna det totala kapitalet som en person skulle ha haft idag om de hade investerat 1000 kronor varje månad i Investor, Latour, Kinnevik, HM, Lundbergs och Castellum sedan år 2000 och återinvesterat alla utdelningar och avkastning, behöver vi veta den genomsnittliga årliga avkastningen för varje aktie och hur många aktier som skulle ha förvärvats varje månad med de 1000 kronorna. Dessa uppgifter kan vara svåra att beräkna exakt utan att ha tillgång till historisk aktiedata och utdelningsinformation. Men om vi antar en genomsnittlig årlig avkastning på, säg, 7-10% för varje aktie och att alla utdelningar återinvesterades, skulle den totala summan troligen vara betydande, särskilt med tanke på effekten av sammansatt ränta över en period på över 20 år. En investeringskalkylator eller finansiell modellering skulle kunna ge en mer exakt uppskattning baserat på historisk data och antaganden om framtida avkastning.”
Jag vet ju en kompis som haft vanliga jobb som webbredaktör och kommunikatör och haft jobb sedan 2000. Han säger att han inte längre är lika beroende av sin lön. och Sedan Reinfeldts reformer har vi fått 155 000 dollarmiljonärer som då är rika nog att bli rentierer.
En del av de ökande klassklyftorna kommer sedan år 2000 av dem som kunnat haft arbete regelbundet och kunnat sätta av en del av sin lön regelbundet i aktier.
Sedan kan den bli rik som utöver en normal lön eller någorlunda socialförsäkring, kan leva snålt. Mycket av det som går att köpa är ju skit. Den som istället lever lite snålare men ändå gott och investerar i aktier.
Nu är jag inte säker på hur länge aktiemarknaden kan fortsätta att överprestera.
Sedan är inte ett samhälle som förlitar sig på välfärd för dem som lykcats och skiter i alla andra och folkets produktion hållbart socialt, ekonomiskt eller ekologiskt.
Jag ville bara påpeka att såväl välbetalda arbetare och akademiker som regelbundet haft arbete och investerat kunnat bygga sig ett kapital som kan dryga ut lönen.
155.000 är drygt en procent av tio miljoner. Eller låt säga tre om man räknar in anhöriga. Ingen särskilt stor del, det är väl ungefär den andel överbetalda som Turchin räknar med.
De flesta skrämdes bort från aktiespekulerandet av krascherna ca 1990 och ca 2000.
Dock finns en möjlighet för dem som lyckas behålla hälsan och ett heltidsjobb med en lön på 30-45 000 per månad att spara ihop sig ett rejält kapital genom månatliga avsättningar. Kanske inte för att gå i pension, men väl för att dryga ut lönen.
Visst går det… Man kan ju svälta sig hela livet för att få leva gott efter 67 – och så dör man i en trafikolycka vid 66 och så var allt förgäves.
Jag tror majoriteten tackar nej till den sortens puritanism.
Visst var det dåvarande finansministern Ann Wibble som ansåg att alla skulle ha ett bankkonto på minst en årslön. Hon vägrade dock att dela ut ett sådant.
Dock är det vad man är tvungen till i dagens åtstramningspolitik. Den som konsumerar allt när hen har arbete kommer snabbt svältas ut till ett hälsovådligt jobb vid arbetslöshet efter sjukdom. Den som inte sparar lite över tid, kommer aldrig få del av kapitalets ökade del av produktionskakan. Jag säger inte att detta är rätt eller lätt, men det är vad låg- och medelinkomsttagare tvingas till om de vill kunna leva och inte behöva svältas till hälsovådliga jobb.
Så långt håller jag med. Det är bra med en buffert. Men att medelinkomsttagaren ska kunna spara sig rik är en ”paj i skyn” som amerikanerna säger.