Att överskuldsättning ökar kraftigt i Sverige är inte bara en personlig tragedi för hundratusentals människor – det är ett systemfel som avslöjar något djupt omoraliskt i vårt ekonomiska system.
Privata skuldberget inte nödvändigt
Vi lever i en ekonomi där banker inte lånar ut pengar de redan har, utan skapar dem genom att skriva in siffror i ett digitalt konto. Enligt Riksbanken själva skapar bankerna större delen av alla pengar i samhället genom kreditgivning – alltså skulder【1】. Staten har frivilligt överlåtit denna makt till privata banker istället för att använda sin suveräna rätt att skapa skuldfria pengar för samhällsnytta. Riksbanken vet hur effektivt det är när staten skapar pengarna, men man är rädda att staten skulle skapa för mycket pengar och det skulle bli inflation. Men det konkreta resultat när staten avskaffade guldmyntfoten och införde fiatvaluta på 1930-talet var deflation och snabb ekonomisk återhämtning. Resultatet nu när bankerna skapar pengarna? Vi outsourcar vår produktion till låglöneländer som riskerar att konkurrera ut oss om de goda arbetena. Banker tjänar samtidigt i Sverige på att blåsa upp privata skuldberg. Den som hamnar i överskuldsättning får ta hela smällen själv.
Bankerna lånar ut din arbetskraft till dig själv
Vad är det egentligen bankerna lånar ut? Inte gamla besparingar – utan din egen framtida arbetskraft. Din framtidsprestation, din möda, ditt liv. Och när du inte längre orkar springa i detta hamsterhjul, då väntar Kronofogden. Då är du ett systemfel, en belastning, ett ”individproblem”.
Färre godkända ansökningar om skuldsanering
Rapporten från Arena Idé visar tydligt: antalet godkända ansökningar om skuldsanering sjunker, trots att fler behöver hjälp. Mindre än 8 procent av de överskuldsatta får sanering. Reglerna är rigida, trösklarna höga och återbetalningstiden – fem år på existensminimum – är i sig ett straff som urholkar både hälsa, motivation och möjligheten till rehabilitering. Att neka snabbare skuldsanering i ett land där bankerna tjänar miljarder på att skapa pengar ur intet är inget annat än institutionaliserat hyckleri.
Hinder för skuldsanering berikar banker
Och medan en vanlig människa förlorar liv och hälsa i skuldträsket, fortsätter bankerna berika sig på samhällets tystnad. Vi kunde i stället ha ett rättvist system, där staten – inte bankerna – skapar pengar för gemensam nytta, där människor får skuldsanering efter verkliga behov, och där jämlikhet, inte girighet, är normen.
Hjälp till skuldsatta skulle öka produktiviteten och folkhälsan
En saneringsreform där återbetalningstiden kortas, fler får hjälp tidigare och incitamenten till arbete stärks vore inte bara humant – det vore också ekonomiskt rationellt. Det skulle öka konsumtion, minska ohälsa och göra samhället mindre sårbart för lågkonjunktur. Och framför allt: det skulle begränsa bankernas makt att suga ut värde ur arbetskraft som redan är förbrukad.
Vill vi ha ett samhälle där skuld är en livstidsdom – eller en andra chans till värdighet?
Källor:
【1】Riksbanken om penningmängd och hur pengar skapas
Jag har lite svårt att se kopplingen mellan bankpengar och outsourcing. Outsourcing var, enligt Alfred Chandler, ett resultat av att företag måste vända sig till långivare för att få pengar när de satt på alltför stora lager på 60-70-talen, och att långivarna bara var intresserade av att snabbt få tillbaka pengarna med ränta. Så företagen sålde ut för att få cash.
Men du kanske har någon annan pusselbit. Tacksam för den i så fall.
Ett solklart fall av den ”tillgångsinflation” som bankpengarna skapar är däremot att det redan producerade blir dyrare och dyrare. T.ex. bostäder. Det byggs nästan inget nytt, folk får bjuda över varandra på det som redan finns. Samt låna pengar till detta.
Med statliga pengar skulle staten kunna styra dessa till nyproduktion, så att priserna går ner. Eller till vad helst det finns en majoritet för.
För att bankerna ska kunna skapa pengar, måste någon vara beredd att låna. Och vem lånar, om samhället redan är tryggt, bostäderna är billiga och offentlig service funkar? Inte så många. För att hålla igång bankernas pengar måste det alltså finnas brister – saker folk behöver men inte har råd med direkt: en bostad, utbildning, hälsa, privat bil, konsumtion eller investeringar.
Här kommer outsourcing in. När staten och kommuner lägger ut vård, skola, omsorg, it-system och infrastruktur på privata bolag istället för att driva dem själva, blir det dyrare och ofta sämre – vilket skapar nya behov och brister. Samma sak sker när industrin flyttar produktion till låglöneländer: jobben blir färre och mer osäkra här hemma, vilket ökar den ekonomiska stressen och behovet av privata lösningar.
Utan outsourcing fungerar produktionen så bra att de flesta människor får vad de behöver – direkt genom sitt arbete eller genom skattefinansierad välfärd. Då minskar också behovet av att låna, och därmed minskar bankernas makt över pengaskapandet.
Så när staten inte längre skapar pengar själv, måste man på något sätt skapa efterfrågan på banklån. Det kan man göra genom skattesänkningar, privatiseringar, bostadsbrist, försvagad arbetsrätt, höga studieavgifter – och outsourcing. Alla dessa skapar just den brist på trygghet och tillgångar som krävs för att hålla lånemaskinen igång.
Det här är systemlogik. Ju mindre staten gör, desto mer behöver individen låna. Och ju mer man lånar, desto rikare blir bankerna. Då är det inte svårt att förstå varför bankerna gillar privatiseringar och att staten ”måste spara”. Det är de själva som tjänar på det.
Jakten på kostnader och vinster under 80-talet bär på en stor skuld till det som sker idag. Tanken på ökar produktivitet har gett motsatt effekt som ökat stress och sjuktal tillsammans dysfunktionellt ledarskap och politik.
Under 80-talet verkade jag i bilindustrin.
Japan var vägledande om tesen 0-fel. De utvecklade process baserat på TAO om Yin och Yang, som symboliserar den forntida kinesiska filosofin om balans och harmoni.
Konceptet kallades i Japan för Fragile Production ungefär ”känslig produktion”. Att snabbt reagera på behov och med korta avstånd.
Principen i väst gäller med beräkningsmodell hålla lager tillgänglig med artiklar för tillverkningen, I Japan kom Just- In- Time. Behovet av material signaleras direkt ur poduktionenen
Material och artiklar ”sugs” till produktionen direkt från leverantörer för minimera lagervolymer. En ständig process. Kostnader minskas. Ingen överprodution uppstår.
Västföretag förstod inte. ”Fragile Production” utan översatte det till Lean Production eller Mager Produktion. Minimala resurser på plats.
I samma veva 1982 kom en amerikansk best seller ut med publiceringen av In Search of Excellence för ett nytt ledarskap och ledningsteknik. Tre miljoner exemplar sålder
Budskapet spreds snabbt inom industrin och sedan inom kommuner i vård och omsorg. En tes löd:
– De företag och organisationer som har de lägsta kostnader överlever!!!!!
Likt en pandemin spreds sig tesen. Väldiga permitteringsvågor blev resultatet och många äldre fick gå. Konsekvensen blev stora luckor med kvalitetsbrister och paradoxalt nog ökade kostnader pga. förlust av kompetens.
Då utvecklades även centralstyrda organisationer och lasarett med tyng byråkrati som kontrollerade hur det operativa arbete fungerade. Försäkeringskassan skapade strängare regler för sjukskrivning
Allt skulle gå fortare med färre person och med en hög kvalitet. Ohälsa, stress och fysisk förslitning ökar sjuktalen och de ökar drastiskt. Statistik visar vad som hände under 80-talet.
För öka pressen på leverantörer utvecklades outsourcing eller ”köpt tillverkning. Länder med låga löner blev attraktiva. Kina tog emot från väst och andra låglöneländer.
Men företag kom att tappa kompetens och utveckling långsiktigt. Leverantörer kunde också växa i intäkter.
Väst håller på att tappa mark till öst. Kina presenterar i dagar tunga fordon som går på vätgas 1000 mil på en enda tankning. Snabbtåg som går 450 km/tim. Digitalisering ökar snabbt
Denna teknikomställning är trögare i väst.