Johan Sjölander lyfter i Rörelsen en viktig och angelägen kritik av Socialdemokraterna. Sjölander sätter fingret på en smärtsam sanning – att partiet länge har blivit anklagat för att ha glidit högerut. Nu har partiet faktiskt glidit alldeles för långt åt höger. Men Sjölanders kritik är för mild. Verkligheten är att Socialdemokraterna, tillsammans med
sina allierade i fackföreningsrörelsen, har misslyckats med att på allvar försvara arbetarnas intressen. Istället har de tillåtit en åtstramningspolitik och arbetsmarknad som sliter ut människor och lämnar dem otrygga när de behöver tryggheten som mest.
Socialdemokraterna för höger i migration och kriminalpolitik
Dessutom har Socialdemokraterna varit för flata gentemot Tidölagets migrations- och straffpolitik, som många i folket inte vill se genomförd. Många svenskar har utländska partners, vänner och kollegor, och känner ett starkt motstånd mot en ”vi mot dem”-mentalitet. Folk vill ha bättre integration och minskad brottslighet – men inte genom repression och hårda straff, utan genom välfärd och rättvisa arbetsmöjligheter. Integration och minskad kriminalitet bygger på att alla kan få goda arbeten som matchar deras kompetens och att välfärden är stark nog att inkludera alla. När Sveriges folkhem var starkt, såg vi också hur integration fungerade bättre och hur brottsligheten, de sociala problemen och den psykiska ohälsan hölls på låga nivåer.
Bra lön räcker inte
Att förlita sig på att arbetslivet ensamt ska säkra välfärd och trygghet är en illusion. De som är friska och arbetande idag lever ofta som om de skulle förbli arbetsföra för evigt, men verkligheten ser annorlunda ut. Många som slitit i fysiskt krävande jobb – särskilt på industrigolvet eller i vården – upplever att kroppen tar stryk långt före pensionsåldern, ofta redan vid 40- eller 50-årsåldern. För dem utan en ekonomisk buffert blir ett oväntat sjukdomsfall, arbetslöshet eller en närståendes behov av omsorg snabbt en ekonomisk kris. Vi äter bokstavligen upp vår egen framtida trygghet så länge vi är friska, och när hälsan sedan sviktar står vi ofta utan tillräckligt stöd.
Arbetslivets brutalitet bryter ned oss
Idén att arbete gör oss fria, lyckliga och goda är en cynisk myt. Det hårda, pressade arbetslivet som fackföreningsledningar och politiker nu godtar bryter ned både vår fysiska och psykiska hälsa och sliter ut oss långt innan pensionsdagen. Samtidigt påverkar det oss moraliskt – i ett samhälle där konkurrens och press råder minskar vår förmåga till empati och samhörighet. Stress, långa arbetsdagar och rädsla för att förlora jobbet skapar ett klimat där vi blir alltmer individualistiska och isolerade.
Åtstramningarna sänker produktiviteten
Den åtstramningspolitik som Socialdemokratins kanslihushöger godtar är inte vägen till ekonomisk hållbarhet. Tvärtom leder den till en urholkad produktivitet, sämre innovationskraft och minskad konkurrenskraft. När vi pressar tillbaka välfärden och minskar de sociala skyddsnäten försvagar vi hela ekonomin. Fler arbetslösa, fattiga pensionärer och bristande stöd för sjuka innebär i praktiken en avindustrialisering, då människors köpkraft sjunker och därmed också efterfrågan och investeringarna i produktiv verksamhet.
Åtstramningspolitiken vill öka klassklyftorna
Åtstramningspolitiken har i själva verket en annan funktion: att öka klassklyftorna och skapa ett överflöd av billig arbetskraft, istället för att stärka vår konkurrenskraft. Den ger en liten elit större makt, samtidigt som majoriteten tvingas acceptera osäkra villkor och pressade löner. Detta är en väg mot ekonomisk kollaps och social fragmentering.
Låt oss ha budgetar för det möjliga
Alternativet är en radikal omorientering där vi genom progressiva skattesatser och budgetar anpassade efter realekonomiska behov kan använda vår fiatvaluta till att göra Sverige till ett socialt, flyktingvänligt, grönt och innovativt föregångsland. Genom att satsa på människors hälsa, utbildning och säkerhet kan vi skapa långsiktiga förutsättningar för en hållbar tillväxt och ett jämlikt samhälle. Men detta hotar maktbalansen som den ser ut idag – det skulle minska klassklyftorna och minska tillgången på billig arbetskraft, och därför vänder dagens politiker bort blicken från denna möjlighet.
Vi står därför inför ett viktigt vägval. Att bara rikta en mild kritik mot Socialdemokratins kanslihushöger är otillräckligt – vad som behövs är en tydlig och kraftfull påminnelse om rörelsens grundläggande ideal om solidaritet, rättvisa och hållbarhet.
Ja Oskar tyvärr urholkas vad som ger utveckling. Ja och nej samtidigt😓
Kloka ord!
”Where wages are high, accordingly we shall always find the workmen more active, diligent and expeditious, than where they are low.” Vem skrev? Adam Smith, kan man tänka sig. (The Wealth of Nations, 1937 års upplaga, p 81). Liberalerna har inte läst sin Smith!
För övrigt har jag en nyproducerad text om socialdemokraterna på http://www.folkrorelser.org/texter/pragmatiska-socialdemokrat.html
Ett sätt att reglera politikerledningens uppdrag att värna de fattigas, arbetarnas och medelklassens intressen är att ge dem utan makt någon skyddad rättighet att utse och avsätta partiledningen.
Och ett sätt för råttorna att skydda sig mot katten är att hänga bjällror på den, säger sagan.
Jag har ju alltid betraktat det svenska systemet som topptungt. Det finns för få, för svaga och för mesiga organisationer som utan partipolitiska sidoblickar värnar sina medlemmars intressen. Alla tror att allt ska lösas på riksdagsnivå, direkt, utan att nån behöver blanda sig i, och det har de uppenbarligen trott sen ca 1900.
Sidney Tarrow fann, när han studerade folkrörelseuppsvinget i Italien i slutet av 60-talet och tio år framåt, att alla initiativ togs på basplanet, av de berörda direkt. Om det sen hade bäring på något större problem spred det sig, varvid man byggde organisationer för ytterligare spridning. Sen hakade gamla organisationer och politiska partier på för att inte bli förbisprungna.
Men ska man vänta på att dom tar initiativ får man vänta länge.
Sverige är ju ändå ett mycket mer välfungerande välfärdssamhälle än Italien.
Fast vi borde ju lite var se vart det är på väg.
Poängen var dock att överordnade politiska instanser tar inga initiativ. Ska inte heller göra det enligt den demokratiska princip som säger att politiker ska vara allmänhetens tjänare. Och gör det absolut inte när de som i hela den s.k. västvärlden har blivit något av en avskild kast som lever på ett privilegierat vis.
Initiativ måste tas av den som saken angår. När alla sitter och väntar på att en partiledning eller en regering ska göra något får de vänta länge.
Och då tycker jag att förändringsbenägna gräsrötter får hålla rumpan varm på de folkvalda och ha någon rätt att avsätta de folkvalda.
Det är förstås vad jag också tycker. Men strängt taget nödvändigt är det ju inte. Hela perioden ungefär 1890-1940 (med en lite slöare period 1940-75) reformerades samhället i folkmajoritetens intressen, utan att den rätten fanns inskriven nånstans. Men av någon anledning gjorde politikerna ändå – i stort sett – som folkmajoriteten ville. Därför att folkmajoriteten var organiserad och kunde göra livet surt för politiker om de gjorde fel.
Vi har en benägenhet att bortse från vad vi själva kan göra, i organiserad form, och ta för givet att det är ”politiker” som ska göra allting. Men de är ju högst nån promille av alla människor. Resten har också förändringskraft, om de sätter igång.
Jag tror inte vi kan ha ett system utan folkvalda politiker, men vi bör ha ett system för gräsrötterna att kunna hålla blåslampan het i rumpan på de folkvalda.
Jag har inte sagt att man kan avvara parlamentariska församlingar, regeringar etc. Men jag har sagt att man inte kan vänta på dom.
Svenskarna var fantastiskt duktiga på att ta initiativ utanför den ordningen mellan slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget, ungefär. Sen tog det slut – antagligen för att ledarna för denna mäktiga rörelse själva blev yrkespolitiker och tog till varje tänkbart knep för att inte överglänsas av sin bas.
Mänskligt, kanske, men fullständigt missriktat, eftersom de därmed faktiskt blev allt maktlösare och oförmögna att hindra den maktförskjutning mot miljardärerna som har pågått sen ca 1980. De borde ha insett att de själva var förhandlare, och att den förhandlare som hålls i snäva tyglar av sin part når bättre resultat än den som bara påverkas av sin motpart.
Här skriver jag mer om detta: https://gemensam.wordpress.com/2017/09/04/har-vi-fatt-det-battre-sen-30-talet/