Svårt för säljarna och konkurserna ökar
Det är inte bara byggarbetare, anställda i skola, vård och omsorg, flyktingar, arbetskraftsinvandrare samt arbetslösa och sjuka som åtstramningspolitiken från Tidöregeringen drabbar.
Konkurserna är rekordhöga och ökar. Samtidigt berättar en av Sveriges främsta säljare som jag känner att det är svårt för hans yrkesgrupp också.
Det går inte bra för någon när staten sätter på sig en ekonomisk tvångströja.
I detta läge vill Tidölaget slakta a-kassan för långtidsarbetslösa.
Man kan kalla det för en medveten krympning av ekonomin.
Makten lägger på detta sätt medvetet delar av produktionsapparaten i malpåse.
Det parasitära rentierkapitalet tjänar på detta. Resten gör det i alla fall inte.
Det enda sätt ett land kan spara på är att investera. Men det finns ingen anledning för kapitalet att investera om försäljningen minskar.
Kolonialismen en förlustaffär
Det är som med kolonialismen. Kolonierna och moderländerna förlorade på det. Men för enskilda kaptialister särskilt de största blev det lönsamt. Effekten av keynesianism i Sverige 1930-1973 var att samhället och produktionen fungerade så bra det kunde gå för de flesta. Men när arbetarna inte var ekonomiskt utsatta ökade deras löner i förhållande till sina överordnades och kapitalägarnas. På 1970-talet fick bara en storbolags-VD bara 9 ggr mer i lön än en genomsnittlig industriarbetare. Detta kallades för att respektavståndet minskade. Så en anledning med nyliberalismen 1973 och framåt som det var med den första åtstramningspolitiken efter första världskriget var att återskapa klassklyftorna även om detta innebar att samhället fungerade sämre och sämre.
När samhället inte fungerar, ökar privatpersonernas lånebehov. Då blir bankägarna rika och kan köpa lyxyachter och racerbilar medan samhället inte har råd med skola, vård, omsorg, sysselsättning, arbetsvillkor.
Redan de antika romarna kände till ångkraften och järnvägen men denna användes bara till leksaker och maktsymboler för att slavarnas arbetskraft var gratis.
På samma sätt stimulerade pesten i Europa till teknikeffektivisering av båtarna vilket bidrog till kapitalismens utveckling och Europas globala dominans.
Men så länge inte staten skapar finansiering av produktionen, blir klassklyftorna större. Då avstannar teknikutveckling och produktivitetstillväxt. Hela samhället går kräftgång. Så var det i Sverige runt 1900 efter en evighet av högerstyre vilket kunga- och adelsväldet var en extrem form av.
Till slut frågade socialdemokratiska ekonomiska tänkare då retsamt retoriskt om konsekvensen av högerekonomiskt resonerande: har vi råd att arbeta?
Man kan kalla det för en medveten krympning av ekonomin.
Dvs att man medvetet lägger delar av produktionsapparaten i malpåse.
Jag antar att det parasitära rentierkapitalet tjänar på detta, på något vis. Resten gör det i alla fall inte.
Det enda sätt ett land kan spara på är att investera. Men det finns ingen anledning för kapitalet att investera om försäljningen minskar.
Precis. Jag tror det är som med kolonialismen. Kolonierna och moderländerna förlorade på det. Men för enskilda kpiatlister särskilt de största blev det lönsamt. Efffekten av keynesianism i Sverige 1930-1973 var att samhället och produktionen fungerade så bra det kunde gå för de flesta. Men när arbetarna inte var utsatta ökade deras löner i förhållande till sina överordnades och kapitalägarnas. På 1970-talet fick bara en storbolags-VD 9 ggr mer i lön än en genomsnittlig industriarbetare. Detta kalldes för att respektavståndet minskade. Så en anledning med nyliberalismen 1973 och framåt som det var med den första åtstramningspolitiken efter första världskriget var att återskapa klassklyftorna även om detta innebar att samhället fungerade sämre och sämre.
När samhället inte fungerar, ökar privatpersonernas lånebehov. Då blir bankägarna rika och kan köpa lyxyachter och racerbilar medan samhället inte har råd med skola, vård, omsorg, sysselsättning, arbetsvillkor.
Redan de antika romarna kände till ångkraften och järnvägen men denna användes bara till leksaker och maktsymboler för att slavarnas arbetskraft var gratis.
På samma sätt stimulerade pesten i europa till teknikeffektiviseirng av båtarna vilket bidrog till kapitalismens utveckling och Europas globala dominans.
Men så länge inte staten skapar finansiering av produktionen, blir klassklyftorna större. Då avstannar teknikutveckling och produktivitetstillväxt. Hela samhället går kräftgång. Så var det i Sverige runt 1900 efter en evighet av högerstyre vilket kunga- och adelsväldet var en extrem form av.
Till slut frågade socialademokratiska ekonomiska tänkare då retsamt retoriskt om konsekvensen av högerekonomiskt resonerade: har vi råd att arbeta?
Rentierkapitalisterna, tullportskapitalisterna, ökar sin andel med andra ord.
Och när det är så blir samhället successivt allt fattigare och primitivare. Det var vad som hände i Irak på 8-900-talen, i Kina på 12-1300-talen, i Italien på 14-1500-talen, i Spanien på 15-1600-talen. Och länderna ifråga blir bakvatten (se mer, bl.a. om lästips, på https://gemensam.wordpress.com/2023/02/08/den-allsidiga-krisen-kraver-en-ny-sorts-program/).
Det är ingen tvivel om att de nordatlantiska länderna är på väg åt det hållet i förhållande till Ostasien. Detta inte minst pga den nyliberala svagheten för ”outsourcing”, dvs skänka bort produktionsförmågan till andra.
Snacka om att skjuta sig själv i foten… Det är inte ens till fördel för kapitalisterna på en generations sikt, men konkurrensen driver dom åt det hållet. I valet mellan förluster idag och att bli utkonkurrerad nästa år väljer dom det senare, då har dom under tiden kunnat sälja ut.
Här en amerikansk bloggares mycket skojiga om än inte superseriösa synpunkter i det ämnet (man behöver inte bry sig om de lite platta två sista styckena): https://www.ianwelsh.net/the-retard-parade-of-western-politics-exemplified-by-trump-and-biden/
Ja dagens kapitalism är som om den vore en vedhuggare som försörjer sig själv genom att hela tiden hugga sig själv i foten istället för att hugga ved.
Det går igen överallt.
I veckan läste jag Göran Therborns bok Cities of power, https://www.versobooks.com/products/234-cities-of-power, som listar olika stadstypologier som har skapats av olika sorts maktetablissemang. Det senaste, den ”globala staden” som styrs av rentierkapitalister i samarbete med stater, handlar inte om produktion, utan dels om att bygga högsta möjliga skyskrapor för att monopolisera värdet av marken (det som inte bebyggs och således blir värdelöst lämpas över på det offentliga), och dels om att skilja ut sig själva och sin svans av övre medelklass till en glamourös värld ovanför eller vid sidan om majoritetens.
Produktionskapitalismen kunde i och för sig vara nog så segregerande, men det fanns också en idag helt frånvarande vilja att integrera. Även om den inte alltid blev så smart, se http://gamla.alternativstad.nu/Dokument/segregcentrum.html