Baumols dilemma säger att tjänster över tid blir dyrare att producera än varor. Fil dr Daniel Ankarloo visar i Välfärdsmyter (2010) att detta är ett bakvänt och därigenom falskt resonemang. Baumol hade delvis rätt. Det går att effektivisera varuproduktion på ett annat sätt…
än tjänsteproduktion som frisörers arbete, lärares, sjukvårdspersonals, taxipersonals och bl.a. hemtjänstens.
Men som Ankarloo resonerar, bara för att en dvd-spelare blir billigare om några år, så har inte t.ex. en sjuksköterskas tjänster blivit dyrare. Sjuksköterskan ligger bara kvar på ungefär samma kostnadsnivå.
Även om hennes lön höjs lite varje år, så gör fabriksarbetarens lön det med. Totalt sett blir konsumenten rikare när han om några år för samma pengar kan få fler dvd-spelare och ett tandläkarbesök för priset av vad han för några år sedan bara fick ett tandläkarbesök.
Så Baumols dilemma är inget argument för att vi inte skulle ha råd med offentligt finansierade tjänster i framtiden. Det är endast skenbart som dessa blir dyrare.
Dessutom: staten får ju skatteintäkter från både varuproduktionen som effektiviseras och tjänstesektorn som har en mer konstant effektivitetsnivå. Om staten fick in 3000 kronor från chipsproduktionen för varje skatt från varje tandläkare idag och 6000 kronor från chipsproduktionen i förhållande till vad han får in från varje tandläkare imorgon, så har ju statens intäkter ökat, även om priset för var chipspåse minskat.