Titeln låter kanske lite absurd. Men hur många av oss arbetar inte med blod, svett och tårar? På arbetsplatserna sker tidsstudier. Syftet är att få ut mesta möjliga på kortast möjliga tid så ofta som möjligt ur arbetaren. Om arbetaren inte kan leva upp till detta om än med bara någon procent skäms hon ihjäl sig. Till sist blir många sjuka av detta.
Och det finns regler och straff för att allt fler skall offra sin hälsa för produktiviteten. Arbetsförmedlare och försäkringskassans personal bågnar under regler de skall följa. Skolpersonal, vårdens hjältar och de som arbetar i omsorgen likaså. Det stressar dem och det stressar deras brukare.
Ohälsosamt arbetsliv
Varje år dör 30–50 personer i arbetsrelaterade olyckor i Sverige. 700 dör av arbetsstress varje år. Arbetsrelaterade sjukdomar står däremot årligen fortfarande för omkring 3000 personers död i förtid. Många som tar livet av sig har tidigare blivit mobbade på sina arbetsplatser. ( Arbetsmiljöverket ) Statistik från Försäkringskassan visar att i december 2022 var 42 591 personer inne på en minst två veckor lång sjukskrivning på grund av stress. För tolv år sedan, i början av 2010-talet, var motsvarande siffra drygt 9 310 personer. ( TT ) Åtstramning ger samtidigt inte höjd produktivitet.
Den järnhårda lönelagen
Blir någon sjuk är det ett heltidsarbete att följa alla regler. Helst ska en sjuk eller arbetslös bli frisk respektive få arbete genom att utförsäkras. Många gånger är det de flitigaste som blir sjuka. Sedan skall de skämmas resten av sitt liv för att de gett allt för arbetet tills kroppen eller själen gav vika.
Regler finns för att du skall söka det tuffaste arbete du kan få. Det leder enligt den järnhårda lönelagen till att arbetena blir tuffare för alla på grund av konkurrensen. Förut fanns en a-kassa som syftade till att rätt människa på rätt plats. Saknades kompetens, skulle samhället bistå med arbetsmarknadsutbildningar i fall studiemedel inte gick att få. I vissa fall var arbetsmarknadsutbildningar ett komplement till komvux och universitet. Samtidigt fanns en väl utbyggd offentlig sektor för att tillgodose alla samhällets behov men också för att säkra goda villkor för löntagarna så att arbetslösa inte skulle behöva bocka och buga för privata arbetsgivare. Resultatet blev att vi hade en industri och ekonomi bland de allra bästa i världen.
Vår högsta önskan är att köpa en TV där de kommersiella budskapen skall få oss att vilja shoppa mera så att vi behöver arbeta mera. Dagens löneslaveri skildras väl i dokumentären ”Den lyckliga arbetaren”.
Stressen från de unga och starka
Överallt ser vi bilder på de unga, starka, vackra människorna som älskar att svettas hårt på gymmet och att inte unna sig något onyttigt i onödan. När det är val, är det onaturligt för det utslitna folket att rösta för bättre arbetsvillkor, dräglig lön och en anständig välfärd. Istället förstör du festen för alla andra om du föreslår tanken att vi kunde rösta för billiga, bra och vackra bostäder åt alla. Du förstör festen om du inte är normal, lyckad, lycklig och genomgod hela tiden. Det enda rättskaffens är att rösta och få andra att rösta för att arbeta ständigt hårdare till lägre lön i sitt anletes svett. Skam den som inte gett sin sista procent av sin energi och av vad hen producerat till överheten.
Klyftorna skenar
Den andra sidan av idealiseringen av låg- och medelinkomsttagarnas slit är att detta går till att föda den lilla elitens stora överflöd. Den ens tillgång är den andres skuld. I början av 2023 ägde 5 svenskar
Enligt informationen på Dagens PS år 2023 ägde de fem mest förmögna svenskarna en samlad förmögenhet som överstiger summan för över fem miljoner andra svenskar. Decenniet dessförinnan hade 61.5% av den totala förmögenheten som genererats i Sverige hamnat hos den mest förmögna procenten. Samtidigt hade de minst förmögna 50 procenten inte skaffat sig någon förmögenhet överhuvudtaget.
De rikaste tio procenten ägde 2022 enligt skatteverket 73 % av alla tillgångar på de populära, skatteförmånliga aktiekontona av typen ISK. Den svenske privatpersonen hade 2019 näst högst skuldsättning i i en jämförelse mellan några europeiska länder enligt SCB. Den låg på 427 000 SEK/person. Med en befolkning det året på 10, 28 miljoner betydde det en samlad nationell, privat skuld på 4 389 560 000 000 kronor. Alla dessa skulder är någon annans tillgång på banken.
Konsekvensen är den lilla toppens överflöd
När staten inte skapar pengar, får pengar skapas genom att folket hålls fattigt. Då får folket låna. När folket lånar, skapar bankerna pengarna de lånar ut. Höga hyror på lägenheter får fler att låna framför allt till att köpa sig ett eget boende. När skatten är för låg och bankerna istället för staten skapar pengar, har vi inte råd med skola, sjukvård, omsorg , miljön, klimatet, teknikutvecklingen, läkemedelsforskningen, välfärd, pensioner och järnvägar för att de rika behöver fler lyxyachter och swimmingpoolar. Frågan är om vi har råd att arbeta utan en statlig, expansiv finanspolitik som 1900-talets tidiga arbetartänkare sade?
Tills dess att nedskärningarna började på 1970-talet hade vi ett effektivt samhälle som värnade om låg- och medelinkomsttagarnas villkor och välmående. Sedan nyliberalismen började införas från 1970-talet arbetar vi allt hårdare för att de allra rikaste ska få det bättre. Löpandebandsarbetare ska producera allt mer per dag utan att lönen stiger i alls samma takt.
Det står att blogginlägget skrevs 2022. Stämmer det?
Jo men uppdaterat efteråt så det är aktuellt.