Det är termen lån som är så missvisande och skulle kunna missbrukas till att låna av kapitalister eller utlandet.Rent tekniskt är det inte ett lån heller. Staten kan begära att folket ska gör så gott det kan och staten ska hjälpa folket efter förmåga. Sedan dirigerar eller hjälper staten folket genom att skapa pengar och folket visar att det har utfört jobbet eller fått hjälp genom att betala statlig och kommunal skatt. Värdet av pengarna var folkets arbets- och behovsrelation till staten och när denna är uppfylld, så saknar pengarna som betalats in som statlig skatt sitt värde och förintas.
Staten dirigerar och hjälper nästa budgetår folket igen genom att skapa nya pengar.
När Reformisterna och Katalys använder ordet lån, kan åtstramningspolitiker som Socialdemokraternas Magdalena Andersson trolla med orden och låtsas som att hon inte vill sätta folket i skuld.
Men statligt pengaskapande är inte en skuld utan att staten tar kommandot över samhällets produktion, arbetskraft, naturresurser.
När staten inte skapar pengar, då får massvis av individer ur, ja majoriteten av, folket låna av banker vilket är verkliga skulder som gör de rika rikare i vanliga tider medan staten inte får råd med skola, vård, omsorg, kultur, infrastruktur, produktion, forskning eller klimatarbete.
Samhället får knappt råd att existera när folket lånar av banker.
Och sedan kommer regelbundet allt värre finanskriser.Dessa uppstår när folk inte har råd att ta nya lån och hålla penningproduktionen igång. Då kan folket minska penningmängden ytterligare genom att betala av på sina lån.
Statligt penningskapande är inte ett lån utan ett rikedomsskapande.
Mer att läsa
- Skatt
- Inga statliga underskott – samhällets onödiga tvångströja
- Motstånd mot underskott och investeringar ger recession i Sverige
- Högern försöker skylla post-Covid-inflationen på välfärden och underskottspolitik
- Den som är satt i skuld är inte fri – den osanna myten om Göran Persson och hans hjältegloria
- Det var inte välfärden som gav 90-talets ras.
- Underskottsmyten av Stephanie Kelton
- Entreprenörsstaten av Mariana Mazzucato
.
Men om man bara gör klart att vi är skyldiga oss själva borde det inte vara något problem?
Det är samtidigt lite skumt att påstå att ”Folket är skyldigt staten sitt arbetsutbud”. Det för tanken till vad som på danska kallas Konkurrensstaten, se https://www.parabol.press/vi-lever-inte-i-en-valfardsstat-vi-lever-i-en-konkurrensstat/. Dvs ett samhälle där våra mänskliga behov inte är värda något men där vi är skyldiga att hjälpa staten att konkurrera på världsmarknaden.
Vi kanske får fila på argumentationen här. Inte minst på vad som på engelska kallas ”framing” – jag vet inte något bra svenskt uttryck för hur man sätter in saker i ett sammanhang där man kan få folk att svälja även ganska svårsmälta idéer.
Får väl säga att staten kan kräva av sitt folk att det ska göra så gott det kan och att staten ska hjälpa folk efter förmåga. Låna är dock ett jättedåligt begrepp av de skäl jag nämnt.
Där skiljer vi oss radikalt. Staten har inget krav på mig mer än det villkorliga att jag ska följa lagarna och betala mina skatter. Villkorliga, eftersom såväl lagar som statsbudgetar är hopkomna på ett sätt som inte så sällan är styrt av överklassintressen och perversa nyliberala fantasier. Vilket jag alltså anser mig ha rätt att bryta emot, om det kan sättas in i en rimlig politisk folkrörelsestrategi för att förändra de politiska villkoren.
Men du måste få in dina skattepengar på något sätt? Då krävs ofta arbete, arbetssökande eller sjuskkrivning. Jag menar måste jag betona att individen har ingen arbetsskyldighet, men det blir problem om hela folket vägrar arbeta.
Skillnaden mellan traditionell socialdemokratisk/socialliberal välfärdsstat och den ”konkurrensstat” som man debatterar i Danmark förefaller mig vara att välfärdsstaten kompenserar medborgaren för olyckor av olika slag, medan konkurrensstaten läger ner hela sitt krut på att medborgaren ska arbeta och bidra till statens konkurrens på världsmarknaden.
Även med välfärdsstaten är det givetvis underförstått att om inte medborgaren anstränger sig lite själv blir det ganska magert – men det är inget *krav* från staten. Fokus ligger på kompensation.
De som jag känner som jobbar inom socialsvängen känner av det här ganska väl. Fokus har flyttats radikalt sen 80-talet.
Jo men det var lite mer det jag menade. Jag är ingen arbetsmoralist. Vad jag menade är att skatt är ett användande av landets resurser som är t.ex. dess naturresurser, arbetskraft, infrastruktur, knowhow, försvar, industri, jordbruk, folkhälsa etc allt som tänkas kan men en resurs är också folkets behov av omsorg eftersom detta leder till produktion och konsumtion. Människornas behov är grunden till all produktion och konsumtion. Men senkapitalismen försöker mer tillfreedsställa vår destrktiva behov som grillchips, processad färdigmat, modekläder medan en sund välfärdsstat fokuserar på att ge oss det som bygger oss tillen sund själ i en sund kropp och som gör att vi kan ha jämlika och respektfulla relationer och samarbeten mellan varandra och samhället. Jag har aldrig varit för hårt arebte. Hårt arbete är det destruktivaste och mest ineffektiva som finns.
Lån är det ju rent tekniskt till landets ekonomi.
Underskott en annan benämning på att vi ligger minus sedan finansieras underskott med lån och dessa styrs av våra n politik vilken ränta vi får betala på lånen. Visar vi framtidsutsikter för Sverige får vi mindre ränta. och bättre lån. Det är politiken som styr Sverige genom de beslut som fattas i riksdagen och bildar underskott .
Nej underskott behöver bara vara att staten skapar pengar i budgeten totalt räntefritt. Om staten vill låna av privatpersoner typ obligationer så är det en form av quantitative easing där man stimulerar folkets köpkraft. Men att skapa pengar i budgeten är totalt räntefritt.
Om man i budgeten inte räknat ut var pengarna ska tas blir det från skatter. Då behöver skatter höjas och inte sänkas om vi ska ha pengar till välfärden sjukvård skola bostäder.
Läs Underskottsmyten av Stepahnie kelton så tror jag du kommer ändra åsikt. Min övertygelse är att du har fel. Ditt påstående förutsätter att pengar skulle ha ett värde i sig. Så är det inte.
Där är vi förstås ense. Så länge som inte överflöd av pengar och för lite att använda dom till skapar inflation är det inget problem. Inte ens måttlig inflation är något problem – Sydkorea hade en inflation på 30 procent per år under den period det reste sig från fattigdom till mer än global medelklass, enligt Ha-Joon Chang.
Därmed inte sagt att pengaskapande är lösningen på alla problem – den verkliga begränsningen är tillgången på kunnigt folk och verktyg.
Arbete och kapital skapar resultat precis som för bonden är sådeden värdelös om den inte plöjs ner i åkern och att plöja ned i åkern utan sådd. Sedan 1970-talet har samhällets låtas att pengarna saknas så att resurserna fått stå oanvända eller slitas ut för att skapa pengar på banken, pooler och lyxvillor åt Kapitalet.
Som Frödings bondsnåle:
(….)
Och hon var för snål att ge grisarna föda
— och grisarna svulto ihjäl.
Och spannmål åt höns var att ödsla och öda
— och hönorna dogo jämväl.
Och han var för snål att ge åkrarna säde,
och gödning var mycket för dyr
— och vallen blev bete, och åkern blev träde,
och ängen blev åter en myr.
Till sist låg det ståtliga hemmanet öde,
och öde stod fähus och stall
— de snåle, de voro som döve och döde
och märkte ej gårdens förfall.
(….)
Annars anser jag att pengar är smörjmedel och inget annat. Det bör finnas så mycket som behövs. För mycket blir bara kladd. För lite så kärvar det.
Sedan finns det en okänd punkt för hur mycket extra pengar som kan spenderas. Låg- och medelinkomsttagare behöver kunna spara för större köp eller perioder av sjukdom och arbetslöshet. Men när samhället inriktas på sparande som med samhällen som syftar till fiansialisering så är det destruktivt.
Läs gärna nedanstående inlägg om skatt och underskott och kommentera gärna på det vad du tycker
https://www.redjustice.net/skatt/
Kanske kan detta inlägg förklara bättre http://www.redjustice.net/skatt
Jag håller med i princip, men som jag förstår det ger varken detta inlägg eller Stephanie Kelton en riktig bild av de verkliga förhållandena. Den svenska staten får inte skapa egna pengar (pga EU-regler?) utan måste ”låna” från banker. De enda äkta svenska kronor riksbanken skapar är kontanterna, mynt och sedlar, och riksbankspengar som finns på bankernas konton inom RIX-systemet. Det är utifrån dessa äkta pengar som privatbankerna skapar betalningsmedel i form av ”lån”, dvs ett löfte att hosta fram stålar, kontanter, när så begärs. Det begärs ganska sällan, utan man flyttar oftast bara siffrorna mellan konton hos de olika bankerna. Privatbankerna sysslar med falskmyntning. Endast staten borde ha rätten att sätta nya betalningsmedel i cirkulation.
Jag vet andra insatta i penningskapande som stöder mig i att staten kan skapa pengar.
Här är ett inlägg om detta, av en som är mer insatt –
https://penningreform.blogspot.com/2023/06/mmtare-ar-medvetna-eller-omedvetna.html
”Problemet med MMT:are är att de inte kan skilja på en skuld på kronor från kronor – de buntar ihop dem i samma begrepp: ”pengar” . Bankerna hittar på krediter (dvs sina egna skulder på kronor) men påstår lögnaktigt att de ”lånar ut” till kronor till kundkonton. De flesta kan skilja på att handla på krita och handla med pengar, men så dock ej MMT:are. Bankernas skulder på kronor till kundkontona går att använda som betalmedel genom bankernas kontosystem men är inte kronor.”
Inlägget du länkade till sade ju att satten kunde skapa pnegar. Sedan är pengars värde bara en skuld.